Underskattade pärlor, del 5

Lindsay Anderson var under 60-talet en etablerad regissör i genren bleka, realistiska filmdramer, men snart skulle han frambringa ett alster som i brittisk press skulle kallas ”a handgrenade of a film”, och dela kritikerkåren i två väldigt skilda läger. Medan han som filmmakare strävade mot en mer surrealistisk approach skulle han samtidigt ta ett fast tag om kulorna på det brittiska etablissemanget med sin originella och slagkraftiga internatskoledrama.

Den unge rebellen Mick Travis (Malcolm McDowell in sin debut tillika genombrottsroll) och hans två vänner utkämpar en stilla kamp mot skolans auktoritetsfigurer, huvudsakligen de jämnåriga, och planerar en revolution mot förtryckarna.

Huvudskurken i dramat är Rowntree (Robert Swann), en stiff översittarpojk som gör ett individualistiskt och lösaktiga leverne svårt för våra tre ”hjältar”, såväl som för de andra stackars satarna på internatskolan, i sin kamp för att få dem att rätta sig i ledet.

Micks attityd till etablissemanget presenteras med all tydlighet i en viktig scen där de tre vännerna blivit inkallade av skolans ”whips” (de äldre eleverna) för att emotta straff på grund av deras ”attityd”. Mick svarar kaxigt på de luddiga anklagelserna:

”The thing I hate about you, Rowntree, is the way you give Coca-Cola to your scum and your best teddy bear to Oxfam, and expect us to lick your frigid fingers for the rest of your frigid life”.

  

Till en början berättas historien i stort sett linjärt och konventionellt men efter bestraffningsscenen, då Mick och hans vänner blir slagna på grund av sina irrationella ”brott”, blir filmen mer surrealistisk och det blir mer oklart om vissa händelser överhuvudtaget äger rum.

Filmen slutar med en massaker som i dessa tider kanske är än mer obehaglig för känsliga tittare, då historien numera givit oss verkliga dödsskjutningar på skolor, men slutscenen är ändå förlösande och renande och samtidigt kanske bara en symbolisk fantasi för pojkarnas inre kamp med de onda auktoritetsfigurerna.

Vid första anblick är ”If…” tillsynes bara ett skoldrama men filmen är mer än så - den är en metafor för livet, och världen, och hur den funkar med mobbare och auktoriteter som försöker kontrollera oss och våra levnadssätt. Det ämnet samlar tyvärr inte damm, och filmen står verkligen emot tidens tand, trots att gjordes 1968 - en tid då ”If….” VERKLIGEN fångade tidens anda, då studentupploppen ägde rum på Paris gator.

Detta är ett vackert hantverk, en fundamentalt gripande film om att ifrågasätta auktoriteter och att bekämpa förtryck och orättvisor.

Underskattade pärlor, del 4

Det tidiga 1970-talets glamrock tog musikvärlden med storm och lämnade outplånliga avtryck i rockhistorien. En av de människor som inspirerades var regissören Todd Haynes och år 1998 bringade han sin personliga reflektion av epoken.

Storyn i “Velvet Goldmine” är till viss del baserad på myter och rykten, om och kring artister som David Bowie och Iggy Pop, gjuten i samma berättarstruktur som “Citizen Kane”.

Handlingen berättar om den flamboyante och androgyne rockstjärnan Brian Slade (Jonathan Rhys Meyers) som på toppen av sin karriär fejkar sin egen dödsskjutning på scen. Efter en tid uppdagas sanningen i pressen och tio år senare får journalisten Arthur (Christian Bale) uppgiften att skriva en artikel om det hela, med anledning av tioårsjubiléet. När han gräver sig ner i research tvingas han konfrontera sin ungdoms tid, fylld av passion, identitetskris och kärlek till rockmusik.

En blek samtid i 1984 blandas mer längre flashbacks till tidiga 70-talet, då han intervjuar de som stod den numera försvunne Brian Slade nära, som exempelvis hans hustru Mandy (Toni Collette) och den Iggy Pop-liknande sångaren Curt Wild (Ewan McGregor).

En av filmhistoriens pricksäkraste rock n’ rollscener inträffar när Curt Wild och hans garagerockband The Rats uppträder inför en föraktande, bespottande festivalpublik till tonerna av Stooges-låten “T.V. Eye” där de duckar för flaskor tills scenen fattar eld och Curt hoppar som ett exalterat vilddjur, drar ner brallorna och räcker fingret åt publiken. Ren, rå och inte på något sätt ursäktande rock, både musikaliskt och visuellt. Han må likna Kurt Cobain snarare än Iggy Pop, men det intrycket varar bara tills man ser honom inta scenen.

Ewan McGregor visar här upp en annan musikalisk sida, som kan jämföras med den briljanta men betydligt mjukare i “Moulin Rouge!” tillsammans med en råbarkad men ändå känslig rolltolkning av en på alla sätt hårt levande rockstjärna.

“Velvet Goldmine” fick på sina håll kritik för att vara rörig och ofokuserad, men detta är en film där storyn inte är prio ett. Huvudattraktionen är det visuella spektaklet, de starka rollprestationerna och det vansinnigt fina soundtracket, och allting är kryddat med en orädd rockattityd och träffande poesi, med många citat från Oscar Wildes repertoar. Dessutom bjuds man på en fin cameo från Placebo, som framför T.Rex-klassikern 20th Century Boy”, såväl som Eddie Izzard i rollen som Brian Slades stöddige manager.

Underskattade pärlor, del 3

Herrarna Robert Rodriguez och Quentin Tarantino har lyckats skapa stora och kompromisslösa karriärer på varsitt håll, så när de 2007 slog sig ihop för att göra ett återbesök till sin ungdoms älskade grindhouse-bio, var förväntningarna höga. Tyvärr motsvarade publiksiffrorna inte förväntningarna.

Grindhouse var ett amerikanskt filmfenomen på 70-talet. Man tog sig till sunkiga biografer där vad man bjöds på B-filmer av olika sort men med likartade innehåll; explicita sexscener, storslaget underhållningsvåld, häftiga biljakter med mera.

Double features var ett vanligt begrepp, det vill säga två filmer för priset av en, och ett sådant projekt vågade sig QT och RR på. Deras olika delar var dock av skiftande kvalitet.

Tarantinos “Death proof” med Kurt Russell som mordisk psykopat med stunt-bil som vapen, hade sina stunder, men på det stora hela var det en besvikelse, med tanke på hans repertoar.

Rodriguez segment var dock en annan femma. I Sverige är begreppet double feature ett ganska främmande begrepp så vi fick se filmerna separata (och förlängda) på bio.

“Planet Terror” handlar om ett otäckt virus som släpps ut från en militäranläggning och snabbt förvandlar folk till zombieliknande monster. Det är upp till de osmittade att göra motstånd, och i det lägret hittar vi bland andra stadens sheriff (Michael Biehn), en efterlyst kille med ett omtalat men för tittaren gåtfullt förflutet (Freddy Rodriguez) och en före detta go-go-dansare (Rose McGowan) som förlorat ena benet i närkamp med monstren men fått detta ersatt med ett maskingevär.

I rollistan finns även Bruce Willis, Josh Brolin och Naveen Andrews (Sayid i “Lost”).

Det blir bara smått läskigt, men väldigt slafsigt och magstarkt. Dock bjuder filmen på fler skratt än skrik då det hela är gjort med glimten i ögat och mycket kärlek till genren, som bara en regissör av Robert Rodriguez kaliber kan få till.

Blodigt, roligt och ruggigt underhållande.

Underskattade pärlor, del 2

Stanley Kubrick gjorde inte särskilt många filmer, med tanke på hans karriärs längd, men från det sena 50-talet fram till hans död 1999, blev det vissa succéer och vissa smärre framgångar, som med tidens framfart växte i popularitet. En som brukar tappas bort är 1975 års kostymdrama “Barry Lyndon”.Filmen handlar om den fattige irländaren Redmond Barry (Ryan O’Neal) som med näbbar och klor kämpar sig uppåt i karriärstegen. Lyckan vänder när han lyckas gifta till sig en titel efter att ha mött Lady Lyndon (Marisa Berenson). Hans relation till hennes genomskådande son får dock en haltande start och senare i historien får det allvarliga konsekvenser, mycket på grund av Barrys försök att hävda sig och trampa på människor, både för att nå framgång men också för att få det han tror är respekt.

“Barry Lyndon” är en sådan film som när man ser den utan tvekan borde räknas som en av de självskrivna klassikerna, men alltid glöms bort när dessa räknas upp. Som många gånger både innan och efter 1975 har Kubrick en i grund och botten osympatisk men ändå rätt intressant karaktär i centrum, även om Alex från “Clockwork Orange” och Jack Torrance från “The Shining” är kraftfullare och mer iögonfallande. Mer fängslande är den fascinerande uppgång och fall-berättelsen tillsammans med filmhistoriens kanske vackraste foto. Bildrutorna ser ofta ut som klassiska målningar, vilka också var en inspiration, och dessa tar verkligen andan ur en. Man kan ju bara tänka sig hur det var att få se den på vita duken. Ett av filmens mera kända fakta är att Kubrick använde sig utan konstgjort ljus i vissa scener, och istället använde sig av exempelvis dagsljus eller stearinljus.

Kostymfilm blandat med över två timmars spellängd ser på pappret kanske inte attraktivt ut, men filmen är märkligt underhållande och timmarna glider förbi.

”Barry Lyndon” förtjänar mer uppmärksamhet och en högre placering på klassikerlistan.

Underskattade pärlor, del 1

 Denna sköna och ytterst originella film från 2004 kan bäst beskrivas som en existentiell komedi.

Jason Schwartzman spelar den unge Albert, som letar efter en mening i sitt liv och förklaringar till den rad märkliga sammanträffanden han råkat ut för den senaste tiden. Han söker vägledning hos två existentiella detektiver, spelade av Lily Tomlin och Dustin Hoffman, som hjälper honom att hitta svar. På vägen får han samarbeta med en minst lika vilsen och mycket politiskt medveten brandman (Mark Wahlberg i sin bästa roll) och stöter på diverse hinder på vägen. Ett av dessa är den charmige kapitalisten Brad (Jude Law) som tagit över Alberts kära, naturbevarande koalition för att exploatera den.

 Detta är en film som får en tänka över de stora frågorna; livet och universum och om allt hänger ihop på något sätt, eller om alla händelser är slumpmässiga. Samtidigt blir det aldrig för allvarligt och tungsint då en lättsam ton genomsyrar hela filmen, som lämpligt är, och gör detta till en underhållande, rolig, välspelad och mycket fantasifull film med skådisar som visar upp nya sidor och vågar bjuda på sig själva. Utan de redan nämnda finns även Isabelle Huppert och Naomi Watts i rollistan.

Huckabees är den glättiga, själlösa affärskedjan som Law företräder och vars vackra ansikte utåt Watts spelar.

Om man gillar lite annorlunda filmer i synnerhet och rätt knasiga indiekomedier i synnerhet, finns det en god chans att man kan ta till sig detta lilla guldkorn.