Filmen börjar på Los Angeles flygplats LAX med Jay Baruchel som ska besöka sin gode vän Seth Rogen. Ganska snart förstår vi att Jay inte är vidare förtjust i LA (eller framför allt människorna i LA) utan helst vill hänga hemma hos Seth, röka kopiösa mängder gräs och spela tv-spel. Hur som helst följer ändå Jay med Seth hem till skådespelaren James Franco, som har en fest med en massa olika Hollywoodprofiler och hang arounds. Vi ser exempelvis Rihanna, Emma Watson, Michael Cera, Jason Segel med flera i små roller.

Ganska snart börjar märkliga saker hända och i tron att staden har drabbats av en jordbävning barkaderar sig de sex skådespelarna Danny McBride, James Franco, Seth Rogen, Jay Baruchel, Jonah Hill och Craig Robinson ("The Office") i Francos hus.

Världen faller sönder utanför men det verkliga dramat sker inom Francos fyra väggar där de sex personerna träter och försöker överleva. Samtidigt vinner filmen humoristiska poäng genom deras aktioner och interaktioner, baserade på mer eller mindre attraktiva personligheter.

Filmen lutar sig mot de kända skådespelarna som spelar "sig själva" vilket gör att till exempel Michael Cera blir jätterolig när han i filmen inte motsvarar bilden av "sig själv", det vill säga, den Michael Cera vi är vana vid att se i filmer. I en scen möts trion från Superbad vilket är en härlig referens för alla fans, även om jag tycker att just den scenen inte är vidare lyckad.

Det här är en Bromance deluxe där Emma Watson visserligen får vara stark och respekterad, men i rollen som en liten tjej som rår på sex stora karlar. Det ger henne inte mycket mer kredd än att faktiskt vara en av alla dessa objekt/beståndsdelar i filmen som får männen att verka roligare.

Svårt att få ihop slutet när allt ballar ur och apokalypsen är nära, och lösningen blir att försöka trolla bort åskådarna i ett slags lyckonummer - som faktiskt nästan funkar. Men mina problem med filmen är att man slår på den stora trumman angående livsåskådning. Eftersom vi lever i en värld som är abstrakt och där det finns religionsskillnader, så är jag personligen inte förtjust i att befästa att den kristna Guden finns. Extra olustigt blir det eftersom karaktärerna spelar sig själva och att det då i filmens värld finns (i alla fall en ambition) om att det skulle kunna vara på riktigt. Men om man väljer att inte vara så PK - vare sig det gäller Gud eller det täcka könet - så är det definitivt en underhållande film. Speciellt om man uppskattar stoner-komedier.