Poster med etiketten “drama”

Underskattade pärlor, del 9

Det är lätt att glömma bort att bortom pretty-boy-imagen och den irriterande feta högen av löpsedlar och skvallerblaskor finns det en stor skådespelare i Brad Pitt. Detta har han redan bevisat gång på gång i filmer som “Seven”, “Fight Club” och “De tolv apornas armé” och år 2007 levererade han sin kanske största prestation i denna biografi om en av Vilda Västerns mest berömda ikoner, vilken han också medproducerade. Den andra huvudkaraktären i dramat är Jesse James fan och sedermera mördare, Robert Ford, spelad till perfektion av Casey Affleck.

När vi först möter Ford är han en Jesse James-dyrkande, 19-årig pojke som är på väg att bli en i James gäng, med lite hjälp från sin bror (en briljant Sam Rockwell). Roberts minnen av de heroiska berättelser han har vuxit upp med faller snart i spillror när han lär känna den verklige Jesse James - en man som är på god väg att förlora greppet om sina mer mänskliga sidor. En man vars glansdagar är förgångna och vars slut kommer allt närmre.

Ford är en pojke som hela sitt liv blivit retad för sitt närmast fanatiska idoliserande av den store mannen och när till och med Jesse verkar håna honom och behandla honom orättvist, börjar Ford ändra inställning till sin forna hjälte. Med tiden blir James mer psykotisk och oförutsägbar, och hans humör svänger vilt. Han skiftar från att i ena stund vara på gränsen till att döda någon till att i andra skratta hysteriskt, och när framtiden för gamla medlemmar i James-ligan verkar vara ytterst oviss på grund av den mer och mer misstänksamme Jesse blir bröderna Ford alltmer nervösa.

Det här är en storslagen, episk västern som borde rankas där uppe bland de stora. Fotot är otroligt med den ena hisnande bilden efter den andra, där höjdpunkten är uppbyggnaden till tågrånet. Skådespeleriet är superbt ner till minsta biroll. Till och med den grymme Brad Pitt överglänses av den underskattade Garret Dillahunt i ett par outhärdligt nerviga scener. Casey Affleck går också hem med äran i behåll med sin karaktär - från början en gnällig och patetisk pojke, men mot slutet någon som vi på sätt och vis förstår, och till och med tycker lite synd om i de sista scenerna.

Man bör inte förvänta sig en typisk duell-tät västern när man tar sig an denna film. Detta är ett vuxet, karaktärsdrivet drama som tar sin tid - inte en actionpackad popcornrulle för CGI-onanister.

De saker som stannar hos en efter filmen är skådespelarprestationerna (särskilt den från Ben Afflecks begåvade lillebrorsa), den subtila filmmusiken, de fint fångade landskapen och de långa scener i vilka spänningen stiger till bristningsgränsen och man bara väntar på en explosion - blodig eller känslomässig.

“Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford” blev sannerligen rånad på Oscarsgalan och borde ses och uppskattas av en större publik.

Underskattade pärlor, del 5

Lindsay Anderson var under 60-talet en etablerad regissör i genren bleka, realistiska filmdramer, men snart skulle han frambringa ett alster som i brittisk press skulle kallas ”a handgrenade of a film”, och dela kritikerkåren i två väldigt skilda läger. Medan han som filmmakare strävade mot en mer surrealistisk approach skulle han samtidigt ta ett fast tag om kulorna på det brittiska etablissemanget med sin originella och slagkraftiga internatskoledrama.

Den unge rebellen Mick Travis (Malcolm McDowell in sin debut tillika genombrottsroll) och hans två vänner utkämpar en stilla kamp mot skolans auktoritetsfigurer, huvudsakligen de jämnåriga, och planerar en revolution mot förtryckarna.

Huvudskurken i dramat är Rowntree (Robert Swann), en stiff översittarpojk som gör ett individualistiskt och lösaktiga leverne svårt för våra tre ”hjältar”, såväl som för de andra stackars satarna på internatskolan, i sin kamp för att få dem att rätta sig i ledet.

Micks attityd till etablissemanget presenteras med all tydlighet i en viktig scen där de tre vännerna blivit inkallade av skolans ”whips” (de äldre eleverna) för att emotta straff på grund av deras ”attityd”. Mick svarar kaxigt på de luddiga anklagelserna:

”The thing I hate about you, Rowntree, is the way you give Coca-Cola to your scum and your best teddy bear to Oxfam, and expect us to lick your frigid fingers for the rest of your frigid life”.

  

Till en början berättas historien i stort sett linjärt och konventionellt men efter bestraffningsscenen, då Mick och hans vänner blir slagna på grund av sina irrationella ”brott”, blir filmen mer surrealistisk och det blir mer oklart om vissa händelser överhuvudtaget äger rum.

Filmen slutar med en massaker som i dessa tider kanske är än mer obehaglig för känsliga tittare, då historien numera givit oss verkliga dödsskjutningar på skolor, men slutscenen är ändå förlösande och renande och samtidigt kanske bara en symbolisk fantasi för pojkarnas inre kamp med de onda auktoritetsfigurerna.

Vid första anblick är ”If…” tillsynes bara ett skoldrama men filmen är mer än så - den är en metafor för livet, och världen, och hur den funkar med mobbare och auktoriteter som försöker kontrollera oss och våra levnadssätt. Det ämnet samlar tyvärr inte damm, och filmen står verkligen emot tidens tand, trots att gjordes 1968 - en tid då ”If….” VERKLIGEN fångade tidens anda, då studentupploppen ägde rum på Paris gator.

Detta är ett vackert hantverk, en fundamentalt gripande film om att ifrågasätta auktoriteter och att bekämpa förtryck och orättvisor.

Underskattade pärlor, del 2

Stanley Kubrick gjorde inte särskilt många filmer, med tanke på hans karriärs längd, men från det sena 50-talet fram till hans död 1999, blev det vissa succéer och vissa smärre framgångar, som med tidens framfart växte i popularitet. En som brukar tappas bort är 1975 års kostymdrama “Barry Lyndon”.Filmen handlar om den fattige irländaren Redmond Barry (Ryan O’Neal) som med näbbar och klor kämpar sig uppåt i karriärstegen. Lyckan vänder när han lyckas gifta till sig en titel efter att ha mött Lady Lyndon (Marisa Berenson). Hans relation till hennes genomskådande son får dock en haltande start och senare i historien får det allvarliga konsekvenser, mycket på grund av Barrys försök att hävda sig och trampa på människor, både för att nå framgång men också för att få det han tror är respekt.

“Barry Lyndon” är en sådan film som när man ser den utan tvekan borde räknas som en av de självskrivna klassikerna, men alltid glöms bort när dessa räknas upp. Som många gånger både innan och efter 1975 har Kubrick en i grund och botten osympatisk men ändå rätt intressant karaktär i centrum, även om Alex från “Clockwork Orange” och Jack Torrance från “The Shining” är kraftfullare och mer iögonfallande. Mer fängslande är den fascinerande uppgång och fall-berättelsen tillsammans med filmhistoriens kanske vackraste foto. Bildrutorna ser ofta ut som klassiska målningar, vilka också var en inspiration, och dessa tar verkligen andan ur en. Man kan ju bara tänka sig hur det var att få se den på vita duken. Ett av filmens mera kända fakta är att Kubrick använde sig utan konstgjort ljus i vissa scener, och istället använde sig av exempelvis dagsljus eller stearinljus.

Kostymfilm blandat med över två timmars spellängd ser på pappret kanske inte attraktivt ut, men filmen är märkligt underhållande och timmarna glider förbi.

”Barry Lyndon” förtjänar mer uppmärksamhet och en högre placering på klassikerlistan.