Poster med etiketten “skola”

Underskattade pärlor, del 5

Lindsay Anderson var under 60-talet en etablerad regissör i genren bleka, realistiska filmdramer, men snart skulle han frambringa ett alster som i brittisk press skulle kallas ”a handgrenade of a film”, och dela kritikerkåren i två väldigt skilda läger. Medan han som filmmakare strävade mot en mer surrealistisk approach skulle han samtidigt ta ett fast tag om kulorna på det brittiska etablissemanget med sin originella och slagkraftiga internatskoledrama.

Den unge rebellen Mick Travis (Malcolm McDowell in sin debut tillika genombrottsroll) och hans två vänner utkämpar en stilla kamp mot skolans auktoritetsfigurer, huvudsakligen de jämnåriga, och planerar en revolution mot förtryckarna.

Huvudskurken i dramat är Rowntree (Robert Swann), en stiff översittarpojk som gör ett individualistiskt och lösaktiga leverne svårt för våra tre ”hjältar”, såväl som för de andra stackars satarna på internatskolan, i sin kamp för att få dem att rätta sig i ledet.

Micks attityd till etablissemanget presenteras med all tydlighet i en viktig scen där de tre vännerna blivit inkallade av skolans ”whips” (de äldre eleverna) för att emotta straff på grund av deras ”attityd”. Mick svarar kaxigt på de luddiga anklagelserna:

”The thing I hate about you, Rowntree, is the way you give Coca-Cola to your scum and your best teddy bear to Oxfam, and expect us to lick your frigid fingers for the rest of your frigid life”.

  

Till en början berättas historien i stort sett linjärt och konventionellt men efter bestraffningsscenen, då Mick och hans vänner blir slagna på grund av sina irrationella ”brott”, blir filmen mer surrealistisk och det blir mer oklart om vissa händelser överhuvudtaget äger rum.

Filmen slutar med en massaker som i dessa tider kanske är än mer obehaglig för känsliga tittare, då historien numera givit oss verkliga dödsskjutningar på skolor, men slutscenen är ändå förlösande och renande och samtidigt kanske bara en symbolisk fantasi för pojkarnas inre kamp med de onda auktoritetsfigurerna.

Vid första anblick är ”If…” tillsynes bara ett skoldrama men filmen är mer än så - den är en metafor för livet, och världen, och hur den funkar med mobbare och auktoriteter som försöker kontrollera oss och våra levnadssätt. Det ämnet samlar tyvärr inte damm, och filmen står verkligen emot tidens tand, trots att gjordes 1968 - en tid då ”If….” VERKLIGEN fångade tidens anda, då studentupploppen ägde rum på Paris gator.

Detta är ett vackert hantverk, en fundamentalt gripande film om att ifrågasätta auktoriteter och att bekämpa förtryck och orättvisor.