Poster med etiketten “mcdowell”

Underskattade pärlor, del 8

1968 slog sig skådespelaren Malcolm McDowell samman med regissören Lindsay Anderson och gjorde det kritikerrosade och kontroversiella internatskoledramat “If….”.

Detta ledde vidare till att McDowell fick huvudrollen i Stanley Kubricks “Clockwork Orange” och 1973 återförenades han med Anderson för den bitvis självbiografiska “O Lucky Man!”.

Likt huvudkaraktären Mick Travis jobbade McDowell som kringresande kaffeförsäljare, och hamnade i smått märkliga situationer, i filmen smått överdrivna.

“O Lucky Man!” berättar om en ung man som reser genom tidiga 70-talets England, mötandes allehanda hinder på sin väg mot toppen och som tvingas offra sin heder och moral på vägen. I denna allegori om det kapitalistiska samhällets inflytande på individen, berättarmässigt inspirerad av Voltaires ”Candide”, stöter vår huvudperson på allt från hemlighetsstämplade militära aktiviteter till läkare med tvivelaktiga avsikter. Bland människorna han möter finns en skrupelfri affärsman (Ralph Richardson) och hans mer levnadsglada dotter (Helen Mirren).

I ”O Lucky Man!” guidas vi inte bara av den blåögde Mick Travis utan också från ett mer klarsynt perspektiv till tonerna från den före detta The Animals-medlemmen Alan Price och hans textmässigt ironiska och otroligt svängiga soundtrack - ett av filmhistoriens mest underskattade. Hans låtar för samma funktion som musiken i gamla grekiska dramer då de kommenterar handlingen och hjälper till att föra storyn framåt. Då och då bryter Price och hans band in och spelar från sin replokal och vid ett tillfälle råkar bandets vägar korsas med Mick Travis, och de för då filmen framåt ett mer direkt sätt för vår "hjälte".

Filmen innehåller bitvis samma sorts surrealism som föregångaren ”If….”. Som när Mick upptäcker forskningsexperiment där människor korsas med djur eller när han kollapsar i en kyrka, för att följaktligen bli ammad av en främmande kvinna vid altaret. Den väldigt engelska satiren är också ständigt närvarande, som när Mick blir torterad av misstänksamma män från regeringen bara för att avbrytas av att facilitetens ”tea lady” kommer in i rummet för att bjuda på förfriskningar.

I olika biroller syns fina skådespelare som Ralph Richardson, Arthur Lowe, Rachel Roberts, Graham Crowden och Helen Mirren, ofta spelandes mer än en karaktär. Element från “Clockwork Orange” tillsammans med Malcolm McDowells bästa prestation jämte denne och “If….” resulterar i en musikalisk och starkt samhällskritisk svart komedi som trots att den är ganska (charmigt) daterad fortfarande är gångbar, då sagor om korruption och människans girighet aldrig blir irrelevanta.

Underskattade pärlor, del 5

Lindsay Anderson var under 60-talet en etablerad regissör i genren bleka, realistiska filmdramer, men snart skulle han frambringa ett alster som i brittisk press skulle kallas ”a handgrenade of a film”, och dela kritikerkåren i två väldigt skilda läger. Medan han som filmmakare strävade mot en mer surrealistisk approach skulle han samtidigt ta ett fast tag om kulorna på det brittiska etablissemanget med sin originella och slagkraftiga internatskoledrama.

Den unge rebellen Mick Travis (Malcolm McDowell in sin debut tillika genombrottsroll) och hans två vänner utkämpar en stilla kamp mot skolans auktoritetsfigurer, huvudsakligen de jämnåriga, och planerar en revolution mot förtryckarna.

Huvudskurken i dramat är Rowntree (Robert Swann), en stiff översittarpojk som gör ett individualistiskt och lösaktiga leverne svårt för våra tre ”hjältar”, såväl som för de andra stackars satarna på internatskolan, i sin kamp för att få dem att rätta sig i ledet.

Micks attityd till etablissemanget presenteras med all tydlighet i en viktig scen där de tre vännerna blivit inkallade av skolans ”whips” (de äldre eleverna) för att emotta straff på grund av deras ”attityd”. Mick svarar kaxigt på de luddiga anklagelserna:

”The thing I hate about you, Rowntree, is the way you give Coca-Cola to your scum and your best teddy bear to Oxfam, and expect us to lick your frigid fingers for the rest of your frigid life”.

  

Till en början berättas historien i stort sett linjärt och konventionellt men efter bestraffningsscenen, då Mick och hans vänner blir slagna på grund av sina irrationella ”brott”, blir filmen mer surrealistisk och det blir mer oklart om vissa händelser överhuvudtaget äger rum.

Filmen slutar med en massaker som i dessa tider kanske är än mer obehaglig för känsliga tittare, då historien numera givit oss verkliga dödsskjutningar på skolor, men slutscenen är ändå förlösande och renande och samtidigt kanske bara en symbolisk fantasi för pojkarnas inre kamp med de onda auktoritetsfigurerna.

Vid första anblick är ”If…” tillsynes bara ett skoldrama men filmen är mer än så - den är en metafor för livet, och världen, och hur den funkar med mobbare och auktoriteter som försöker kontrollera oss och våra levnadssätt. Det ämnet samlar tyvärr inte damm, och filmen står verkligen emot tidens tand, trots att gjordes 1968 - en tid då ”If….” VERKLIGEN fångade tidens anda, då studentupploppen ägde rum på Paris gator.

Detta är ett vackert hantverk, en fundamentalt gripande film om att ifrågasätta auktoriteter och att bekämpa förtryck och orättvisor.