Den godhjärtade och kraftigt överviktige Harry Ingen har begåvats med en utomordentlig fingerfärdighet. Men det enda han tycks kunna använda den till är att stjäla ur fickor på folk. Han har också ett oerhört behov av sin döda hustru som ständigt finns med honom, och ingen av dem verkar vilja släppa taget. Så en dag tas han på bar gärning i sitt stjälande, av den unga, vackra polisen Karin. Hon blir så småningom Harrys övervakare och de börjar uppskatta varandra mer och mer. Men hela tiden gör sig vålnaden av hustrun påmind och vägrar låta honom gå. Ett klassiskt triangeldrama tar sin form och kryddat med en rad andra konflikter utspelar sig snart en smått absurd komedi.

Harry vet inte riktigt vad han vill och Karin verkar heller inte ha gjort upp helt med sitt förflutna. Missförstånd staplas på varandra och svartsjuka blandas med värme och glädje. Även om själva historien är väldigt tunn och skratten ofta fastnar i halsen kan man på något sätt ändå inte värja sig mot den värme som finns där.

Att Harry inte är något direkt mansideal, varken till utseende eller beteende kan på många sätt ses som en befrielse - med sensmoralen att det är insidan som räknas. Men jag kan ändå inte låta bli att störa mig lite på det, och undra över om någon skulle göra en liknande film med ombytta roller. Sedan verkar filmen också på många ställen vara lite av ett hastverk, allt känns inte helt genomarbetat. Men det fungerar, och man är ändå på ett ganska bra humör när man lämnar salongen. Alla känslor i filmen är genuint äkta, och sådant är svårt att inte charmas av. Det är nog egentligen vad alla behöver en dos av då och då.