Poster med etiketten “komedi”

Tre mini-recensioner

Simon Pegg och Nick Frost skapade kring millennieskiftet sig en plats i komedivärlden med den ohämmat nördiga TV-serien “Spaced”, för att senare röna bioframgångar med zombiekomedin “Shaun of the Dead”. 2007 kom den högst originella “Hot Fuzz” som bäst kan beskrivas som “Morden i Midsomer” möter slasherfilm möter Hollywoodaction à la Bruckheimer. 

I 2011 års “Paul” finns dock inte den prisade regissören Edgar Wright med i spelet, utan får denna gång stå tillbaka i och med grabbarnas intåg i Hollywood. 

Med avstamp från sci-fi-mässan Comic-Con i San Diego, beger sig två vänner ut på en resa genom Amerika via mystiska platser som Area 51, för att utforska de utomjordiska myter som omger landet i väst. På vägen stöter de på en halvalkad och drogliberal alien vid namn Paul (med röst av Seth Rogen) och befinner sig snart på en händelserik resa för att se till att denne varelse återansluter till sitt folk. 

Rollistan är förutom de populära britterna kryddad med diverse begåvade SNL-komiker som Kristen Wiig och Bill Hader samt sköna skådisar såsom Jason Bateman, Jane Lynch och Sigourney Weaver. Det hela bäddar för en kärleksfull hyllning till klassiska Spielberg-alster som “E.T.” och “Närkontakt av tredje graden” med en 00-talstypiskt grov humor som extra touch.

ARTHUR 

1981 filmatiserades “Arthur” (på svenska “En brud för mycket”) - en film om ett bortskämt fyllo till mångmiljonär som ställs inför ett svårt ultimatum. Hans far tvingar honom att välja mellan att gifta sig med en kvinna han avskyr - eller förlora hela sin förmögenhet. Mitt i det hela stöter han ihop med ett charmerande yrväder i form av Liza Minelli och börjar snart inse vad kärlek är. I 2011 års version har Russell Brand axlat Dudley Moores mantel, den relativt okända Greta Gerwig spelar kärleksintresset, Jennifer Garner är det giftassugna hondjävulen och Arthurs butler Hobson, tidigare gestaltad av John Gielgud, är denna gång en nanny spelad av Helen Mirren. 

Det är en moralisk saga efter en gammal formel, en grovt förutsägbar sådan, men berättad med hjärta. Russell Brand klarar sig galant i de komiska scenerna men fungerar även i de mer dramatiska. Att han är en av vår tids bästa komiker är denna film dock inte ett bevis på. För att få det bevisat för sig bör man kolla in hans stand-up, hans intervjuer som gäst i Jonathan Ross soffa eller hans helt fantastiska programledarskap “1 Leicester Square”, som sändes på brittiska MTV, 2006. Har man svårt för denne specielle britt bör man utan tvekan hoppa över “Arthur”, men för oss som närmast idoliserar mannen är det han som höjer filmen ett snäpp och hindrar den från att bli en förutsägbar kärlekskomedi i mängden. 

KILL THE IRISHMAN

Danny Greene hette en irländare som på 1970-talet gjorde sig ett namn inom den organiserade brottsligheten i Cleveland. Trots maffians många ambitiösa försök att ta kål på honom vägrade han ge vika för de tuffa italienarnas mordförsök, gång på gång. Den fascinerande berättelsen om denne herres uppgång och fall har nu filmatiserats och huvudrollen görs av den begåvade Ray Stevenson, hittills mest känd som Titus Pullo i den mästerliga HBO/BBC-serien “Rome”. 

Filmen bjuder på en hel del välbekanta ansikten. Val Kilmer dyker upp som en tidigare bekant till Danny Greene, som numera sadlat om till polis. Vincent D’Onofrio är Dannys högra hand, Linda Cardellini hans självfallet tveksamma hustru och den alltid sevärde Christopher Walken spelar en relativt sympatisk mafioso.

“Kill the Irishman” är en gangsterfilm berättad ur ett annat perspektiv än man är van vid och det hela är mustigt medryckande och härligt hårdkokt underhållning.

Underskattade pärlor, del 8

1968 slog sig skådespelaren Malcolm McDowell samman med regissören Lindsay Anderson och gjorde det kritikerrosade och kontroversiella internatskoledramat “If….”.

Detta ledde vidare till att McDowell fick huvudrollen i Stanley Kubricks “Clockwork Orange” och 1973 återförenades han med Anderson för den bitvis självbiografiska “O Lucky Man!”.

Likt huvudkaraktären Mick Travis jobbade McDowell som kringresande kaffeförsäljare, och hamnade i smått märkliga situationer, i filmen smått överdrivna.

“O Lucky Man!” berättar om en ung man som reser genom tidiga 70-talets England, mötandes allehanda hinder på sin väg mot toppen och som tvingas offra sin heder och moral på vägen. I denna allegori om det kapitalistiska samhällets inflytande på individen, berättarmässigt inspirerad av Voltaires ”Candide”, stöter vår huvudperson på allt från hemlighetsstämplade militära aktiviteter till läkare med tvivelaktiga avsikter. Bland människorna han möter finns en skrupelfri affärsman (Ralph Richardson) och hans mer levnadsglada dotter (Helen Mirren).

I ”O Lucky Man!” guidas vi inte bara av den blåögde Mick Travis utan också från ett mer klarsynt perspektiv till tonerna från den före detta The Animals-medlemmen Alan Price och hans textmässigt ironiska och otroligt svängiga soundtrack - ett av filmhistoriens mest underskattade. Hans låtar för samma funktion som musiken i gamla grekiska dramer då de kommenterar handlingen och hjälper till att föra storyn framåt. Då och då bryter Price och hans band in och spelar från sin replokal och vid ett tillfälle råkar bandets vägar korsas med Mick Travis, och de för då filmen framåt ett mer direkt sätt för vår "hjälte".

Filmen innehåller bitvis samma sorts surrealism som föregångaren ”If….”. Som när Mick upptäcker forskningsexperiment där människor korsas med djur eller när han kollapsar i en kyrka, för att följaktligen bli ammad av en främmande kvinna vid altaret. Den väldigt engelska satiren är också ständigt närvarande, som när Mick blir torterad av misstänksamma män från regeringen bara för att avbrytas av att facilitetens ”tea lady” kommer in i rummet för att bjuda på förfriskningar.

I olika biroller syns fina skådespelare som Ralph Richardson, Arthur Lowe, Rachel Roberts, Graham Crowden och Helen Mirren, ofta spelandes mer än en karaktär. Element från “Clockwork Orange” tillsammans med Malcolm McDowells bästa prestation jämte denne och “If….” resulterar i en musikalisk och starkt samhällskritisk svart komedi som trots att den är ganska (charmigt) daterad fortfarande är gångbar, då sagor om korruption och människans girighet aldrig blir irrelevanta.

Underskattade pärlor, del 7

På senare år har Robert Downey Jr:s karriär tagit en oväntad vändning och förvandlat honom till en av världens största filmstjärnor. Viktiga filmer har varit ”Tropic Thunder” och ”Iron Man” och den jag nu vill rekommendera hade inkluderats i det gänget om den hade släppts idag. 2005 låg den stora vändningen dock fortfarande i framtiden.

”Dödligt Vapen”-manusförfattaren Shane Black regidebuterade med denna ironiska film noir, kryddad med lite action och en bitvis svart, bitvis sarkastisk humor. Dessutom fick han på köpet ett superbt samspel mellan stjärnorna Downey Jr. och Val Kilmer.

Intrigen är väldigt komplicerad men för att beskriva den så enkelt som möjligt, handlar filmen om simpla småtjuven Harry (Downey Jr.) som när han på flykt från ett misslyckat inbrott snubblar in på en audition. Intrasslad i den stressfyllda situationen med polisen hack i häl levererar han en nervig och trovärdig prestation, och imponrerar på filmfolket framför honom. Det hela leder till en fest i Hollywood där han träffar en polis kallad Gay Perry (Kilmer), och för att förbereda sig inför sin kommande filmroll, slår han sig ihop med Perry i researchens syfte. Självklart befinner sig det udda paret snart mitt på en mystiskt brottsplats och högen av hinder och motgångar växer och munhuggandet tar fart.

För alla oss som älskar Robert Downey Jr. (och vem fan gör inte det?) är det här julafton. Han har förmodligen aldrig varit bättre, och jag undrar om inte detsamma gäller Val Kilmer. Han uppvisar en oväntad komisk talang som jag tror inte har skådats sedan hans genombrott i den sanslösa Zucker-Abrahams-Zucker-komedin ”Top Secret!” från 1984.

Den tredje största rollen spelas av Michelle Monaghan - en barndomsvän till Harry likväl som en nyckelkaraktär i historien. Även hon spelar sin roll till perfektion - rolig, charmig och vimsigt attraktiv.

Harry har utöver huvudrollen som uppgift att agera filmens voiceover, där han jävlas lite med oss i publiken men även påpeka sina egna tillkortakommanden som berättare.

”Kiss Kiss Bang Bang” är en uppfinningsrik, intressant, originell och väldigt rolig tolkning av film noir-genren, fullproppad med minnesvärda repliker, och skulle säkerligen röna stora framgångar idag med Downey Jr:s nyvunna status som succégarant.

Underskattade pärlor, del 6

Ända sedan ”Mean Streets” (1973) har Scorseses och De Niros gemensamma alster gjort vita duken den äran flera gånger. En film som dock brukar glömmas bort bland ”Taxi Driver”, ”Maffiabröder” och de där andra klassikerna är 1982 års ”The King of Comedy”.

Robert De Niro spelar den kämpande komikern Rupert Pupkin vars desperata och ihärdiga försök att få uppträda med sitt material på talkshowvärden Jerry Langdons (Jerry Lewis) scen verkar leda nånvart när han en kväll lyckas klämma sig in i Jerrys taxi. Han får ta emot diverse råd och - från sitt eget perspektiv - skapar han ett vänskapsband med Jerry. Men Jerry besvarar inte Ruperts telefonsamtal och han släpper inte in honom på sitt kontor. Efter en tids nonchalans och avvisning från Jerrys håll börjar den mentalt instabile Pupkin se ner på sin forna idol, men hans hängivenhet förblir intakt. Han ska uppträda på Jerrys show, om han så måste kidnappa mannen själv.

Det här är verkligen en annorlunda film, inte bara för att det är ovanligt med komedier från mästerregissören och mästerskådisen (i alla fall före ”Analyze this” och ”Släkten är värst”). Det är en svart komedi som ställer obekväma frågor om berömmelse och kändisskap och vilken effekt det kan ha på människor. Det är också en bitande satir över vår kändistörstande samtid och det är ett rent nöje att beskåda De Niro i hans mest tragikomiska roll. Han levererar fler skratt än man först kanske anar med sin desillusionerade men otroligt hängivna wannabe-komiker. Och Jerry Lewis är verkligen imponerande som den hårt prövade talkshowvärden.

”The King of Comedy” blev inte en lika stor kassasuccé som de andra Scorsese/De Niro-filmerna, kanske på grund av det ganska obehagliga huvudtemat eller på grund av den stora skillnaden mellan denna och teamets tidigare filmer. Kanske var det ett för stort hopp mellan hårdkokta våldsskildringar som ”Mean Streets” och ”Tjuren från Bronx” och denna ganska märkliga dramakomedi, som verkligen är något speciellt och förtjänar större erkännande.