Poster med etiketten “robert”

Underskattade pärlor, del 7

På senare år har Robert Downey Jr:s karriär tagit en oväntad vändning och förvandlat honom till en av världens största filmstjärnor. Viktiga filmer har varit ”Tropic Thunder” och ”Iron Man” och den jag nu vill rekommendera hade inkluderats i det gänget om den hade släppts idag. 2005 låg den stora vändningen dock fortfarande i framtiden.

”Dödligt Vapen”-manusförfattaren Shane Black regidebuterade med denna ironiska film noir, kryddad med lite action och en bitvis svart, bitvis sarkastisk humor. Dessutom fick han på köpet ett superbt samspel mellan stjärnorna Downey Jr. och Val Kilmer.

Intrigen är väldigt komplicerad men för att beskriva den så enkelt som möjligt, handlar filmen om simpla småtjuven Harry (Downey Jr.) som när han på flykt från ett misslyckat inbrott snubblar in på en audition. Intrasslad i den stressfyllda situationen med polisen hack i häl levererar han en nervig och trovärdig prestation, och imponrerar på filmfolket framför honom. Det hela leder till en fest i Hollywood där han träffar en polis kallad Gay Perry (Kilmer), och för att förbereda sig inför sin kommande filmroll, slår han sig ihop med Perry i researchens syfte. Självklart befinner sig det udda paret snart mitt på en mystiskt brottsplats och högen av hinder och motgångar växer och munhuggandet tar fart.

För alla oss som älskar Robert Downey Jr. (och vem fan gör inte det?) är det här julafton. Han har förmodligen aldrig varit bättre, och jag undrar om inte detsamma gäller Val Kilmer. Han uppvisar en oväntad komisk talang som jag tror inte har skådats sedan hans genombrott i den sanslösa Zucker-Abrahams-Zucker-komedin ”Top Secret!” från 1984.

Den tredje största rollen spelas av Michelle Monaghan - en barndomsvän till Harry likväl som en nyckelkaraktär i historien. Även hon spelar sin roll till perfektion - rolig, charmig och vimsigt attraktiv.

Harry har utöver huvudrollen som uppgift att agera filmens voiceover, där han jävlas lite med oss i publiken men även påpeka sina egna tillkortakommanden som berättare.

”Kiss Kiss Bang Bang” är en uppfinningsrik, intressant, originell och väldigt rolig tolkning av film noir-genren, fullproppad med minnesvärda repliker, och skulle säkerligen röna stora framgångar idag med Downey Jr:s nyvunna status som succégarant.

Underskattade pärlor, del 6

Ända sedan ”Mean Streets” (1973) har Scorseses och De Niros gemensamma alster gjort vita duken den äran flera gånger. En film som dock brukar glömmas bort bland ”Taxi Driver”, ”Maffiabröder” och de där andra klassikerna är 1982 års ”The King of Comedy”.

Robert De Niro spelar den kämpande komikern Rupert Pupkin vars desperata och ihärdiga försök att få uppträda med sitt material på talkshowvärden Jerry Langdons (Jerry Lewis) scen verkar leda nånvart när han en kväll lyckas klämma sig in i Jerrys taxi. Han får ta emot diverse råd och - från sitt eget perspektiv - skapar han ett vänskapsband med Jerry. Men Jerry besvarar inte Ruperts telefonsamtal och han släpper inte in honom på sitt kontor. Efter en tids nonchalans och avvisning från Jerrys håll börjar den mentalt instabile Pupkin se ner på sin forna idol, men hans hängivenhet förblir intakt. Han ska uppträda på Jerrys show, om han så måste kidnappa mannen själv.

Det här är verkligen en annorlunda film, inte bara för att det är ovanligt med komedier från mästerregissören och mästerskådisen (i alla fall före ”Analyze this” och ”Släkten är värst”). Det är en svart komedi som ställer obekväma frågor om berömmelse och kändisskap och vilken effekt det kan ha på människor. Det är också en bitande satir över vår kändistörstande samtid och det är ett rent nöje att beskåda De Niro i hans mest tragikomiska roll. Han levererar fler skratt än man först kanske anar med sin desillusionerade men otroligt hängivna wannabe-komiker. Och Jerry Lewis är verkligen imponerande som den hårt prövade talkshowvärden.

”The King of Comedy” blev inte en lika stor kassasuccé som de andra Scorsese/De Niro-filmerna, kanske på grund av det ganska obehagliga huvudtemat eller på grund av den stora skillnaden mellan denna och teamets tidigare filmer. Kanske var det ett för stort hopp mellan hårdkokta våldsskildringar som ”Mean Streets” och ”Tjuren från Bronx” och denna ganska märkliga dramakomedi, som verkligen är något speciellt och förtjänar större erkännande.