I dagar, i nätter, i antalet koppar kaffe?

I myrsteg, i kliv? I smärta, i krig?

I femhundratjugofemtusen sexhundra minuter?

Hur kan du mäta ett år av ett liv?

Det kan mätas i kärlek, och i musikalen Rent handlar det mesta i grund och botten om gränslös kärlek. Bara man har någon att älska så har man något att kämpa för, och var dag bör levas som om den vore den sista. Det är filosofin bohemerna i East Village, New York, i slutet av 80-talet lever efter.

HIV-viruset har fått fäste och missbrukare och homosexuella ligger illa till. Trots att de har det ganska eländigt i sin kåk som de inte betalat hyran för så känns det som om de hittat ett sätt att hålla sig varma och glada på. Nämligen att brista ut i musikalnummer titt som tätt, var de än befinner sig. De gör det så bra och självsäkert att det är en fröjd att se.

Det är kanske inte så konstigt. Regissören lånade nämligen sex av de åtta huvudrollsinnehavarna från den populära Broadway-uppsättningen Rent. Resultatet känns som en hyfsat ren överföring från musikalscenen till vita duken. Egentligen borde Rent alltså ha varit ganska enkel att göra när filmarbetet väl var igång. Det var bara att låta artisterna göra det de var bäst på och sedan luta sig tillbaka och njuta.

Det är rumskompisarna Roger (Adam Pascal) och Mark (Anthony Rapp) det hela kretsar kring. De är nyckeln till hur de åtta huvudrollsinnehavarna hänger ihop. Roger med sin gitarr har gett sig fan på att skriva en hit innan viruset vinner över honom. Hans ex-flickvän har dött i en överdos och när den dödssjuka grannen Mimi (Rosario Dawson) försöker förföra honom är han till en början inte intresserad.

Mark filmar livet i kvarteret med sin 16mm-kamera och försöker komma över det faktum att hans ex-flickvän funnit kärleken i en annan kvinna. Hans dröm är att bli dokumentärfilmare, och kanske kan det hjälpa dem i jakten på pengar till hyran. Mark och Rogers vän Tom (Jesse L. Martin) kommer på besök med en nyfunnen pojkvän, Angel (Wilson Jermaine Heredia), som livar upp stämningen med sin sprallighet trots att även han är dödssjuk i viruset. Men ett elakt virus är inget som hindrar dem alla från att försöka ta livet med en klackspark och njuta av den tid de har tillsammans.

Vill man se en musikal på bio så blir man inte besviken när man ser Rent. Det är inte så ofta de dyker upp, så det är bara att passa på. Den är långt ifrån så magisk och färgglad som Moulin Rouge och lika långt ifrån så sexig och spännande som Chicago. Rent är i stället mer naken och stark, utan att vara tråkig för det. Den är ett sångbeklätt nutidsdrama med ett flertal medryckande och välskrivna sånger, och det enda som kan kännas lite irriterande är att den inte slutar där det känns som mest logiskt att den borde sluta. Vad jag menar med det kommer ni nog att märka själva när ni ser filmen. För det här är något alla borde se. Och glöm inte näsduken. Det kan bli snyftigt!