Gymnasieläraren Carsten (Jesper Christensen) och Ninas (Pernilla August) äktenskap har gått i stå. Spänningen i tillvaron har han därför funnit i den unga Pil (Beate Bille) som han i ett år har haft ett förhållande med. Hon är inte bara vänsteraktivist, utan även hans före detta elev. Nina blir måttligt road när polisen en dag knackar på dörren och ber Carsten följa med till polisstationen. Hon får då reda på vem Pil är, som nu liksom sina två aktivistpolare sitter anhållen för att ha kört ihjäl en polisman efter en skadegörelse i vapentillverkaren Bovars lokaler.

Carsten tar det med ro, och väljer att stötta Pil som nu riskerar 16 års fängelse. Han offrar jobb, vänner, hus och hustru för Pils skull. Sen kommer den plågsamma ångesten då han inser vad han går miste om. Han saknar trygghet och fasta normerna. Är det för sent för att ställa allt till rätta?

Carsten lider, det syns. Och jag lider med honom trots att jag inte tycker synd om honom. Frihetskänslan som lockar när någon visar intresse för en, och ens äktenskap gått över i slentrian, måste vara stark. Gubbsjukhet är blä, men hade jag själv vid 52 års ålder kunnat motstå en ung vacker Pil som kastade sig över mig när jag hade det som tråkigast i mitt äktenskap? Det ska jag inte spekulera om här. Men det hade kanske inte spelat nån roll om hon som Pil var kedjerökare och slog sönder fabriker om nätterna. Går man omkring i en bur dagarna i ända tar man nog chansen att smita ut om dörren lämnats på glänt. Om så bara för ett litet tag.

Carsten är en frihetskämpe, och det är modigt av honom att välja ett liv utanför buren. Att han sen längtar tillbaka till det som var kan vi alla känna igen oss i. Det var bättre förr. Man gör misstag i livet, och kan sjunka lågt för att försöka rätta till dem igen genom att tigga om förlåtelse och komma med krystade ursäkter. Carsten får sig en tankeställare, och alla som ser Dråpet får sig förhoppningsvis det.

En dansk bekant sa till mig att hon avskydde Dråpet. Så är man som hon en partytjej som bara tänker på smink och mode och har köpt dvd-boxen med alla avsnitt av Sex and the City kanske filmen inte ger en så mycket. Men vill man få en inblick i verkligheten och njuta av bra skådespeleri bör man ge filmen en chans, och sedan se de andra två i trilogin om man inte redan har gjort det.

Det gör ont att se Dråpet. Ont för att vi inte kan göra lika realistiska filmer i Sverige. Jag är inte avundsjuk. Bara irriterad över att danskjävlarna har hittat konsten.