Den unge gängledaren Tsotsi lever i utkanten av Johannesburg. Han driver sitt gangstergäng med järnhand och drar sig inte för några metoder. Sitt förflutna har han helt förträngt, till och med sitt riktiga namn, även om han har vissa hjärnspöken titt som tätt. En sen kväll beskjuter han en kvinna, stjäl hennes bil och flyr.

När han kommit en bit på sin flyktväg upptäcker han att hennes tre månader gamla baby finns i bilen. I ren desperation tar han med sig babyn till sitt fallfärdiga hem i kåkstaden. Under dagarna som följer försöker Tsotsi lite trevande handskas med babyn. Sakta men säkert börjar helt nya känslor vakna inom honom. Hans gamla invanda beteende kan han förstås inte helt göra sig av med i en handvändning, men han får en chans att tänka till. Och så småningom kanske börja inse vad som är rätt och fel.

Trots att unge Tsotsi ger ett avskyvärt intryck redan från första scenen kan jag på något sätt inte låta bli att tycka synd om honom. Den unge skådespelaren Presley Chweneyagee har ett imponerande minspel och lyckas i vissa scener se både farlig och ledsen ut på samma gång. Ibland faller dock filmen in i ett, i mitt tycke, lite för klassiskt kliché-mönster. Våldet blir lite slentrianmässigt brutalt och de inklippta scenerna från Tsotsis tragiska barndom känns det som man har sett ett antal gånger förut i liknande genres. Filmens drivande scener är dock så kraftfulla och gripande att man lätt kan ha överseende med detta.

På det hela taget är filmen mycket sevärd. För även om det inte är en feel good-film så är den i allra högsta grad hoppfull och, på sina ställen, kärleksfull. Det känns bra att få tro att alla faktiskt kan ändra sig.