Django unchained

Tarantino hämnas igen

Jamie Foxx och Christoph Waltz tar upp kampen mot Leonardo DiCaprio och Samuel L. Jackson. En blodig sådan, om slaveriets vara eller icke vara. Och en sak är säker, Quentin Tarantino avskyr slaveriet mest av allt i hela världen.

Django unchained

Tarantino hämnas igen

Tarantino hämnas igen

  • Recension
  • Video
  • I rollerna
  • Filmteam
  • Bilder
  • Filmfakta
  • Diskussion
Jamie Foxx och Christoph Waltz tar upp kampen mot Leonardo DiCaprio och Samuel L. Jackson. En blodig sådan, om slaveriets vara eller icke vara. Och en sak är säker, Quentin Tarantino avskyr slaveriet mest av allt i hela världen.
Tummen upp!

Som vanligt när Tarantino släpper nytt så är förväntningarna enorma. På många sätt är han en vår tids största filmgenier, jag skulle nästan vilja säga det största, eftersom han kanske är den enda som älskas lika mycket av kritikerna som av Ulla i Bergsjön (så kallar man medelsvensson om man läst filmskola i Göteborg). Så hur kommer den nya filmen att tas emot? Blir det en ny succé eller blir det en mellanfilm? Själv är jag kluven.

Sättningen är den amerikanska södern. Det är 1850-tal och slaven Django (Jamie Foxx), frias av huvudjägaren Dr. King Schultz (kärt återseende av Christoph Waltz). Tillsammans startar de en blodig resa mot det största bomullsplantaget i världen, "Candieland", där slavägaren Calvin Candie (briljant gestaltat av Leonardo DiCaprio) har Djangos fru i sin ägo. Och Django vill ha henne tillbaka.

"Django unchained" är en tre timmar lång orgie i underhållningsvåld, och den allra blodigaste varianten. Men det är extremt underhållande. Som vanligt lyckas Tarantino göra våldet så grovt och överdrivet att det slutar göra ont, och istället blir humor. Som vanligt dyker regissören själv upp i en liten obetydlig biroll, som Amerikas enda slätrakade cowboy.

Mycket av humorn kretsar kring människosynen som rådde under denna slaveriets epok. Det är sjukt och det är tragiskt, och jag kommer på mig själv med insikten att det faktiskt bara gått lite drygt 150 år sedan världen var så skadad. Men det känns skönt att få skratta åt eländet.

Sin vana trogen har Tarantino skramlat ihop ett dream team till skådespelare. Jamie Foxx ser ut som om han ska mörda någon filmen i genom, och Christoph Waltz levererar sina underfundiga repliker på samma magnifika sätt som i " Inglourious basterds", men den här gången är han sympatisk (tack för det). Istället är det Leonardo DiCaprio som axlar manteln som den sofistikerade (med 1850-tals mått mätt) superskurken, flankerad av en rakt igenom lika lysande, och ond, Samuel L. Jackson.

Filmen är nära tre timmar lång, men den bär sina minuter värdigt. Jag måste dock parafrasera Fredrik Wikingsson, som i omåttligt populära "Filip och Fredriks podcast" pratade om just "Django unchained". Han hade sett den, och han hade också sett en intervju där Quentin Tarantino berättade att han är besviken på regissörer som på sin ålders höst "tappar sin kuk" och inte vågar göra samma filmer som de gjort tidigare. Tarantinos största rädsla är, enligt Wikingson, att han själv en dag ska "tappa sin kuk", och därför fortsätter han att skildra blodigt våld och annan manlighet i sina filmer. Typ. Wikingsson uppmärksammade då att det kanske var dags för Tarantino att "skaffa en ny kuk", och jag instämmer helt i det.

För precis som Woody Allen börjat göra någon sorts franchise, där snarlika relationskomedier flyttar runt mellan europiska städer, så anar man att Tarantino startat sin egen, den där han gör upp med epoker i människans historia under vilka rasismen triumferat. Hans recept är enkelt; hämningsrullar där de plågade får slå tillbaka, blodigt, mot sina plågoandar. Jag tyckte att det fungerade riktigt bra i "Inglourious basterds" (judar och amerikaner som hämnas på nazister, för den som legat i koma och missat det), men sämre här i "Django unchained". Inte för att "Django" är en sämre film, men för att det på många sätt är exakt samma film.

Så vad blir domen? Succé eller inte? Jag tycker det här är en sevärd film, givetvis. Det är helt rätt sätt att ta upp ett trauma i vår mänskliga historia, med humor och liter och åter liter med blod. Vill man göra upp med ett så blodigt förflutet som slaveriet så finns det ingen annan väg att gå. Men jag önskar också att nästa film inte blir den tredje i samma franchise.

Annars kanske Tarantino och Allen kunde slå sina kloka ihop och göra nästa film i Stockholm? Men här finns ju förstås inga rasister som Tarantino kan hämnas på. Eller?

Publicerad 2013-01-18

 

Relaterade filmer

TMDb Film.nu använder sig av The Movie Database API (TMDb) för vissa funktioner, men är inte på något sätt stödd eller certifierad av TMDb.

Medverkande skådespelare i “Django unchained”

Team

Trailers och klipp från “Django unchained”

Bilder från “Django unchained”

Klicka på bilderna för att visa i full storlek

Säg vad du tycker om “Django unchained”

Dela “Django unchained” med dina vänner och starta en diskussion på Facebook eller Twitter!

Django unchained

Originaltitel

Django unchained

Speltid i minuter

165

Produktionsår

2012

Biopremiär i Sverige

2013-01-18

Produktionsland
Språk

engelska, franska, tyska

Budget

100 000 000 (US-dollar)

Biodistribution i Sverige

Walt Disney Company Nordic

Internationell premiär
×
×
×
Premiärdatum i andra länder
Land Premiärdatum Censur
USA 2012-12-25 R
Tyskland 2013-01-15 16
Kanada 2012-12-25
Frankrike 2013-01-15 12
Tjeckien 2013-01-17 15
Hongkong (S.A.R. Kina) 2013-01-17
Ryssland 2013-01-17
Brasilien 2013-01-18 14 anos
Irland 2013-01-18
Italien 2013-01-17
Litauen 2013-01-18
Sverige 2013-01-18
Turkiet 2013-01-18
Storbritannien 2013-01-18 18
Australien 2013-01-23 MA15+
Nya Zeeland 2013-01-24
Portugal 2013-01-24
Singapore 2013-01-24
Island 2013-01-25
Spanien 2013-01-18
Argentina 2013-01-31
Danmark 2013-01-24 15
Ungern 2013-01-31
Norge 2013-01-17 18
Belgien 2013-01-16
Nederländerna 2013-01-16 16
Japan 2013-03-01
Österrike 2013-02-01
Grekland 2013-01-17 16
Slovenien 2013-01-17
Bulgarien 2013-01-18
Polen 2013-01-18
Taiwan 2013-02-26
Slovakien 2013-01-17 15
×