"Life of Pi" (som jag nog tycker att den kunde fått heta även i Sverige) är en film om tro. Det är en saga, i det närmaste en fabel, där djur och människa samspelar på ett sätt som får gränserna mellan arterna att suddas ut, snudd på försvinna. Det är en av de vackraste filmerna jag någonsin sett, både tematiskt och visuellt.

Filmen bygger på den mytiska novellen med samma namn, skriven 2001 av Yann Martel. Martel är en spanskättad kanadensare, en filosof, som hittade stoffet till sin historia under en 13 månader lång vistelse i Indien. Han besökte där moskéer, kyrkor och tempel, men även djurparker. Kanske förklarar detta att filmen känns så autentisk. Nästan som om PI funnits på riktigt.

Ramberättelsen är att den vuxne Pi träffar en författare, och återberättar det vidunderliga äventyret som han upplevde, och framförallt överlevde, i sin barndom. Handlingen pendlar alltså mellan berättaren och den lyssnande författaren, och själva berättelsen. Återblicken inleds med att Pi bor i Indien med sin bror och sina föräldrar. Hans far äger djuren i en djurpark, men när staten inte längre vill låna ut marken så bestämmer sig familjen för att sälja djuren. Ett zoo i Kanada nappar. Man lastar således ett fartyg fullt med både djur och familj, och så bär resan av. Med ombord finns en Bengalisk tiger.

Pi är inte vilken pojke som helst. Han är mycket intresserad av religion. Född hindu har han även sökt upp Jesus, och tillbett Allah. Och resan som han ska ge sig ut på är av en sådan magnitud att han har gjort helt rätt i att ha buffrat upp med inte bara en utan med tre gudar. För när båten går under i en storm, mitt ute i Stilla havet, undkommer Pi via en av livbåtarna, som den ende överlevande. Men han är inte själv i livbåten. Med honom finns även den bengaliska tigern.

"Life of Pi" är en uppvisning i hur långt utvecklingen inom filmmediet har kommit. Hela filmen utspelar sig i princip ute till havs. Jag vill minnas att när Kevin Costner spelade in "Water World" (1995) var det då världens dyraste film, och att den var nära att knäcka filmbolaget. Samma sak med James Camerons "Titanic" (1997), även om den blev en ekonomisk fullträff. Kort och gott - det är dyrt att göra film på havet. Jag gissar att så också har varit fallet här, men det är värt varenda spenderad dollar. För varje ruta i filmen är som en förinställd bakgrundsbild på din dator, en bild som är lite för vacker för att man ska tro på den, men samtidigt magisk att titta på. Givetvis är filmen i 3D, och den ska ses i 3D. Det är inte alla filmer som behöver det. Jag tyckte till exempel inte att den extra dimensionen i fallet "Hobbit" var så nödvändig. Men just elementet vatten gör sig otroligt bra i 3D. Djupet, transparensen. Det är helt enkelt briljant.

Ang Lee visar återigen att han är en fantastisk regissör, med ett vidbrett register. Han låter unga oprövade skådespelare agera mot en green screen (gissningsvis) i en och en halv timme, och ändå är resultatet enastående. Han undviker att trassla in sig i onödig sentimentalitet.

Även tematiskt älskar jag den här filmen. Den handlar om tro, inte på något fördömande sätt, inte på något förhärligande sätt, utan på helt rätt sätt. Religionen är och kommer alltid vara en del av människan och den här världen, "Life of Pi" är en berättelse om trons viktigaste uppgift. Att skänka oss människor hopp.