Kritikerkåren hyllar ofta det som är svårt, helst ska det vara både tungt och djupt, men bäst blir det när man inte riktigt förstår handlingen och innehållet. En sann konstnär lämnar inte förklaringar till alla sina penseldrag liksom. Visst, det kan ju stämma många gånger.

Därför är det inte förvånande att "Holy Motors" skrivs upp av vissa som ett surrealistiskt mästerverk. Men jag menar då, att bara för att "Holy Motors" är obegriplig så är den faktiskt inte per automatik bra (för övrigt kan nämnas att två recensenter i biosalongen faktiskt somnar under visningen).

Men en sak är den: märklig och på sätt och vis unik. Denis Lavant ("Boy Meets Girl", "De älskande på Pont-Neuf") spelar Monsieur Oscar som försörjer sig på ett slags rollspel som gästar verkligheten.

Vilka uppdragsgivarna egentligen är och hur de tar del av skådespelet får vi aldrig svar på. Oscar färdas i en limousine, inredd som en teaterloge, där han ikläder sig olika masker och kläder enligt instruktioner i en svart pärm.

I ett uppdrag är han en dubbelvikt tiggargumma, i ett annat en galen Joker-filur som äter blommor på en kyrkogård och kidnappar en modell (Eva Mendes), i ett tredje har han en öm farvälscen med en sjungande flygvärdinna (Kylie Minogue).

Vackraste scenen är dock när han utför akrobatiska övningar iförd en motion capture-kostym.

Cineasterna jublar visserligen över regissören och manusförfattaren Leos Carax alla filmreferenser och blinkningar till filmens historia i "Holy Motors". Men jag har svårt för att se att denna fragmentariska och märkliga historia skulle kunna tilltala någon större publik. Jag för min del känner mig mest provocerad och lite stött faktiskt, allt konstigt är faktiskt inte stor konst.