Filmen hoppar i tid mellan Dito som tonåring och som vuxen, framgångsrik författare på besök i sin uppväxtmiljö. I filmens början ringer Ditos mor sin son och ber honom komma hem. Fadern är svårt sjuk. Dito hotades som ung till livet av en gängledare och rymde därför från våldet och hopplösheten i det gettoliknande området, där "things don't get better". Dito kom till Kalifornien, där han lyckas etablera sig. Men hans familj och vänner känner sig svikna. När Dito kommer hem efter 15 år, vill den döende fadern inte förlåta honom. Dessutom har Dito gjort en klassresa med sin karriär och det är ännu ett svek. Hans tidigare kamrater är antingen döda, sitter i fängelse eller går på droger.

Filmen växlar i teknik genom "jumps" och fri kamera, som påminner om dogma för att förstärka upplevelsen av autenticitet, lågbudget eller indiefilm. Den varierande berättartekniken blir experimentell och ger filmen liv, men håller sin historia kvar på spåret ända till slutet. Den kunde ha fastnat i känslosamhet och klichéer, men klarar sig bra genom sin brutala ärlighet och okonventionella berättarstil. Skådespelarna talar ibland rakt in i kameran, som om det vore en dokumentär.

De enda föräldrar man presenteras för i filmen är Ditos. Hans far, som spelas utmärkt av Chazz Palminteri, har författardrömmar, men är sjuklig och arbetslös. Han sitter framför sin reseskrivmaskin, men kommer inte längre. Ungdomarna strömmar ut och in i köket med sina bekymmer. Fadern försöker trösta och uppmuntra, men har egentligen inget hopp att ge. Föräldrarna är lika maktlösa som barnen.

Alla skådespelarinsatser är briljanta, men jag vill särskilt nämna okände Shia LeBoeuf som den unge Dito och tvåfaldigt Oscarsbelönade Dianne Wiest som Ditos mamma Flori, samt Channing Tatum som den unge Antonio. Montiel hittade flera av sina andra karaktärer bland nybörjare och även på gatan under sin vandring "in the Queens".

Trots tragedi och misströstan, så finns det kraft och lojalitet hos människorna som Dito berättar om. De har offervilja och visar kamratskap, även om de inte förmår hantera alla sina relationer. Vuxenvärlden har antingen svikit eller är själva hjälplösa.

Se filmen för dess trovärdiga och "oamerikanska" filmstil. Början är trevande, men snart klarnar det och karaktärerna blir tydliga och lätta att älska. Filmen är spännande och ohygglig i sin nakna brutalitet.