I Narnia har tusen år förflutit sedan Peter, Edmund, Susan och Lucy sist var på plats och ställde allt till rätta. Vi som är bekanta med C.S Lewis sagor vet att det då samtidigt knappt har gått någon tid alls hemma i andra världskrigets England. Där är det grått och snålt och den äldre brodern Peter hamnar ständigt i slagsmål i skolan, van som han är att befalla och regera som Kung Peter från den förra filmen, "The Lion, The Witch and The Wardrobe". Så vips transporteras hela syskonskaran per magi tillbaka till platsen där djuren talar och är jämlika med människorna, där gräset är grönare, och där Liam Neeson gör rösten till den präktigaste av alla Jesus-manifestationer som skådats på film, lejonet Aslan. För han dyker såklart upp så småningom.

Den Vita Häxan togs kål på i den första filmen men får här en fullgod ersättare i skurken Kung Miraz (Sergio Castellitto) som härskar över människorasen Telmarinerna. De är ett folk som porträtteras som sydeuropéer och som märkligt nog bryter på både italienska och spanska men främst karakteriseras av sin bisterhet.

När Miraz fru i filmens inledning föder honom en son vill kungen genast röja sin brorson Prins Caspian ur vägen då denne är den rättmätige tronarvingen. Caspian flyr ut i vildmarken och stöter strax på Narnias urinvånare, som väljer honom att leda dem i ett slags befrielsekrig mot Miraz styrkor vilka snart planerar att utrota varenda kotte som inte är av Telmarinskt blod. Prins Caspian får god hjälp från syskonen Pevensie även om det genast också blir konflikt med Peter om vem som egentligen ska bestämma.

En mognare och lite mörkare ton än i den första filmen alltså, och många stridscener blir det, nästan för många. Dock inte en droppe blod så långt ögat når - det handlar trots allt om en Disney-produktion. En annan märkbar skillnad är att man den här gången har rört sig med en större budget, något som avspeglas i den Narniska zoologiska mångfalden; här finns allt i från Minotaurer till talande möss (anförda av den karismatiske Rippippipp, röstspelad av en relativt nedtonad Eddie Izzard).

I övrigt är det mycket storslagna gester och äventyr för hela slanten som gäller, hela tiden mot en påtagligt kristen klangbotten. Att Prins Caspian själv är rätt blek och att Peter mest framstår som en trulig gnällspik kompenseras en aning av trettonåriga Georgie Henley som spelar den yngsta systern, Lucy. Hennes charm vill man gärna se mera av. Tur då för fansen att nästa Narniafilm redan är på gång.