Det är svårt att komma ifrån diskussionen om huruvida filmatiseringen av Jan Guillous bästsäljande böcker om korsriddaren Arn är bra eller inte för svensk film. Själv gladdes jag inom rimliga gränser när över en miljon svenskar gick på bio för att se den första delen i serien - att projektet går plus ekonomiskt bäddar för att fler projekt som faller utanför ramen "dirigent/ung tjej vänder hem/finner sig själv" blir gjorda. Att finansiärer kommer att våga ta fler risker. För trots Arnböckernas popularitet är en filmversion inte ett säkert kort; episk film i medeltidsmiljö på svenska är som bekant inte den lättaste genren att ge sig på, det vet fler än Richard Hobert. Å andra sidan finns en risk för att framgångsrika storproduktioner av det här slaget tränger undan de mindre filmerna, att man också fortsättningsvis kommer att "play it safe" med projekt som har litterära förlagor i så många svenska hem som möjligt. Folk går ju uppenbarligen och ser filmerna oavsett om de är bra eller inte.

Hursomhelst så är det tyvärr också svårt att komma ifrån hur mycket "Arn - Riket vid vägens slut" lämnar att önska. Själva historien rymmer möjligheter, miljöerna är vackra och fotot likaså. Skådespelarna gör vad de kan men här finns ett svårfrånkomligt problem som gnager sönder stora delar av filmupplevelsen, ja men visst, dialogen. Det är fullt förståeligt att man inte försöker få den att fungera på tidsenligt språk, då hade den ofrivilliga buskisen blivit än tydligare. Men att låta medeltida karaktärer leverera repliker på i stort sett modern svenska med den här teatraliska och högtravande tonen gör att det blir svårt att ta vad de säger på allvar. Framförallt är det hela inkonsekvent utfört, varför inte hålla sig till en språklig linje rakt igenom?

Många av scenerna staplas också på varandra utan någon som helst nerv, de liksom bara avhandlas utan att alls skämmas för att de bara fungerar som transportsträcka till nästa batalj. Och Arn i Joakim Nätterqvists skepnad är ärligt talat en rätt trist typ. Han pendlar mellan att se sorgsen, ängslig och förorättad ut och bränner till först de gånger han blir fly förbannad. Bråka inte med hans häst! Den tjocke norrmannen som ska fungera som "comic relief" är däremot ICKE rolig någon gång, en blek version av dvärgen Gimli i "Sagan om Ringen"-filmerna.

Med det sagt kommer de som tyckte om den första filmen sannolikt inte att bli besvikna. Mer action, check, mer drama, eh, check. Mer kvalitet? Det beror helt på den egna toleransnivån för scener som får dig att rodna av fel skäl. Bra för filmsverige? Det återstår väl helt enkelt att se.