Filmaren Jonas Embring lärde känna Mio när han arbetade som fritidsledare på fritidsgården på Henriksdalsberget, en förort till Stockholm. Efter flera år kom Jonas att tänka på Mio och undrade hur det gått för honom och detta resulterade i denna känslostarka film.

När Mio kom till Sverige bodde han hos sin faster, men efterhand att Mio blev äldre blev han bråkigare och till slut kastade fastern ut honom. Dock ville hon behålla vårdnadspengen, så de sa inget till någon och Mio ordnade tillfälliga sovplatser hos kompisar. Hur är det möjligt att leva så utan att "någon" ingriper? Kompisarnas föräldrar, skolan, någon borde ha uppmärksammat Mios situation. Då hade han kanske sluppit en del av sina trassliga ungdomsår.

Flickvännen Melina är flera år yngre men är den enda fasta punkt som Mio har. Några kompisar har han förstås, men de är inte det bästa umgänget eftersom det finns både våld och droger med i bilden.

Mios dröm är att ha ett bra förhållande, ett stadigt jobb så att han kan skicka hem pengar till familjen i Thailand. Den person han saknar mest är sin lillasyster, henne tyckte han mycket om. Familjelivet i Thailand var annars ganska kaotiskt det med, ont om pengar och en far med mycket häftigt humör. I Thailand kände sig Mio bra i skolan, han var stolt och ville göra sin far stolt. Här i Sverige har han bara känt sig dålig och misslyckad i skolan.

Mio har i filmen slutat skolan, har inget jobb och kravbrev från telefonbolag och inkasso strömmar ideligen in. Eftersom myndigheterna tror att han bor hos fastern så får han inte tillgång till några egna pengar. Jag lider med Mio. Hans dröm känns verkligen så långt borta och när det även blir slut med Melina rasar alltihop. Jag funderar över hur han och hans kompisar ska kunna hitta en gnista till att förändra sina liv? Jag hittar inget svar, nattsvart mörker för dessa ungdomar.

Dock är det trots allt något som får Mio att hitta en gnista, han får provjobba som målare, tycker om det och beslutar sig för att spara pengar så att han kan besöka sin familj i Thailand - sagt och gjort! Jonas Embring följer med till Thailand och mötet med familjen är spännande att följa. Härifrån förbättras Mios liv avsevärt.

Det jag saknar i denna film är dock att få en liten glimt av vad det var som gjorde att Mio hittade gnistan, var det till slut någon på socialen som peppade honom, eller var det endast han själv som lyckades ändra sin situation? Självklart ska du se Mio, den berör, det är nutid och man förundras över att det finns ungdomar som lever som Mio i Sverige idag.