Tom Hanks spelar Richard Philips, kapten på det USA-flaggade containerfartyget Maersk Alabama. Deras riskfyllda uppdrag är att runda Afrikas horn, det vill säga passera utanför Somalias kust. Filmen bygger alltså på en verklig händelse, vilken utspelar sig precis då piratattackerna började uppmärksammas på allvar, runt år 2009. Kapten Philips fruktar att hans skepp kan vara i fara, redan inan han stigit ombord, och hans onda aningar ska visa sig besannas.

Parallellt med att vi bekantar oss med besättningen på fartyget Alabama, dyker vi även ner i en urfattig somalisk fiskarby, där männen, i brist på fiske och annan vinstbringande sysselsättning, slåss om att få följa med ut på nästa piratattack. Allt för att tillfredsställa de cyniska krigsherrar som utnyttjar sina landsmäns sårbarhet och desperation. Men också i hopp om att kunna lämna livet i fattigdom bakom sig. För det talas om att lösensummor för riktigt stora lastfartyg i bästa fall kan landa på flera miljoner amerikanska dollar.

Vi stiftar framförallt bekantskap med den unge Muse (övertygande och karismatiskt gestaltad av Barkhad Abdi), en överlevare och en kämpe, och den pirat som det ska visa sig att vi har lättast att sympatisera med.

Alabama får hastigt (och mindre lustigt) två snabbgående båtar i kölvattnet, med Muse ombord på den ena av dem. Han är beväpnad med en obligatorisk kalashnikov, hög på den inhemska drogen khat, och fast besluten om att ta befälet över det gigantiska fartyget. Men mellan honom och den drömmen står Tom Hanks, containervidundrets sanna kapten. Och han är beredd att gå långt för att skydda sin besättning och sin last.

Tom Hanks är en av de där skådespelarna som med bara sitt namn kan dra en publik till en biograf. Tesen är tydligen att han likt få andra skådespelare helt enkelt är väldigt behaglig att titta på. Det var tydligen därför han castades till ensam-i-rutan-nästan-hela-tiden-filmen "Cast Away" (den moderna Robinson Cruse-historien från 2000). Även i "Captain Philips" fyller det sin funktion med en behaglig Hanks att vila blicken på, man känner sig trygg med Tom, han vet vad han gör. Han vinner också planenligt mina sympatier.

Just sympatierna är för mig den här filmens kärnpunkt. Det är också en svår balansgång. Regissören Paul Greengrass var inte den som skapade den nya actionstandarden som "The Bourne Identity" satte år 2002(det gjorde Doug Liman). Men Greengrass befäste den med uppföljarna "The Bourne Supremacy" (2004) och "The Bourne Ultimatum" (2007), och han är duktig på att skapa spänning och tät action. När en film dessutom, som i det här fallet, bygger på en sann historia så får den alltid lite extra tyngd. Relevans.

Piraterna får i det här fallet representera hotet mot västvärlden, men samtidigt får vi (tack och lov) ana att piraterna inte är rakt igenom onda människor - bara väldigt desperata människor. Här går dock inte Greengrass, i alla fall inte mina ögon, tillräckligt djupt. Han missar i alla fall att förklara delar av den grundläggande problematiken. Tyvärr så tror jag många som ser filmen kan få för sig att alla somalier, mer eller mindre, är pirater. Vilket givetvis inte är fallet.

Det pågår ett inbördeskrig i Somalia sedan över 30 år tillbaka, landet är i princip laglöst. Men orsaken till att en mycket liten minoritet av somalierna blir pirater bero inte i huvudsak på kriget, utan på att utländska trålare systematiskt utnyttjat det kaos som landet befunnit, och ännu befinner sig i. Under decennier har vattnen utanför Somalias kust tömts på fisk och allt annat maritimt liv. Därför anser somalier som blir pirater att de lösensummor de får för utländska skepp är rimliga, som kompensation för det övergrepp landets fiskenäring utsatts för. Men denna bakgrund förklaras alltså inte särskilt ingående. Det gör att sympatierna lite för enkelt och lite för tidigt landar hos besättningen på Alabama, och framförallt hos kapten Philips-Hanks.

Men mina sympatier skiftar ju längre filmen rullar. Och när slutligen den amerikanska stridsflottan kopplas in, med alla sina senaste högteknologiska hjälpmedel, så fungerar det som en perfekt metafor för den obalans och det gap som idag finns mellan västvärlden och till exempel ett land som Somalia.

"Captain Philips" gör mig inte lika engagerad och konfunderad som Kathryn Bigelows smått perfekta "Zero Dark Thirty" (2012), som skildrade den sanna historien bakom den jakt som ledde fram till att Usama bin Laden slutligen straffades med döden. Men "Captain Philips" får mig ändå att fundera på några av världens orättvisor. Och den gör i alla fall delvis ansatsen att förklara komplexiteten och några av de faktorer som gör att vi ännu på 2000-talet, flera hundra år efter den epok då kapten Jack Sparrow (om han funnits på riktigt) skulle varit verksam, ännu har pirater i världen.