Japp, det är precis så sjukt absurt och märkligt som det låter. Men det funkar, speciellt som skräckmixen kryddats med ett stycke knäpp humor och några sångnummer som hamnar oväntat rätt. Det doftar Norman Bates men våldet är mer åt splatter-hållet och här finns också äckel-komiska inslag som avhuggna, talande huvuden...

Det börjar dock ganska fridfullt med att den tafatte och töntige Jerry (imponerande rolltolkning av Ryan Reynolds!) försöker att göra intryck på den snyggaste bruden på badkarsfabriken där han jobbar. Han missar naturligtvis helt de trånande blickarna från en annan kollega (Anna Kendrick). Nåväl, hon (den supersnygga) går motvilligt med på en date och livet leker för Jerry. Visserligen går han till en psykolog som tjatar om att han ska ta sin medicin (för annars...) men det vet ju han bäst själv och dessutom är det lätt att luras.

Den mörka driften och rösterna i huvudet har han ärvt från sin mor. Röster som får honom att göra de mest horribla saker och det är rätt chockerande att se hur den inbillade världen skiljer sig från den verkliga - visuellt smart gestaltat av filmskaparna genom lägenhetens skick som förändras markant.

Rösterna som symboliserar Jerrys samvete och den mörka, sjuka driften, eller den onda sidan om man så vill, tillhör hans elaka ("mata mig för helvete") katt Mr. Whiskers och den snälla hunden Bosco. De stöttar och driver på honom och ger en annorlunda och rätt så underhållande inramning åt denna i grunden rätt så mörka historia, där för övrigt, terapifenomenet också får sig en känga.

Obehagligt men småkul och framförallt - udda.