Ingrid Bergmans karriär gick spikrakt och snabbt mot stjärnorna. Hon visste redan som barn att hon ville skådespela och hade sin första statistroll som 17-åring. Året efter antogs hon som yngsta elev någonsin till Dramatens elevskola. Den store Hollywood-producenten Selznick lockade efter tiotalet svenska filmer över Bergman till USA. Där medverkade hon i succéer som Gasljus och Casablanca och hon skulle komma att hedras med inte mindre än tre Oscarsstatyetter (!).

Bergman var en av ikonisk skönhet, en gammeldags, glamourös filmstjärna i svartvitt med den air av mystik som omger sådana. Men vem var kvinnan Ingrid? Människan bakom rubrikerna? Regissören Stig Björkman har fått ta del av Bergmans brev, dagböcker och egna privata filmer. Han har dessutom intervjuat hennes fyra barn och andra släktingar som också medverkar i filmen. Till det adderas filmklipp och pratshower och annat arkivmaterial med Ingrid själv.

Fram träder en bild av en kvinna som levde för filmen och sitt arbete. För det kunde hon offra allt, inte minst familjelivet som för övrigt tycktes tråka ut henne. Hon kunde lämna sina barn månader i sträck för att spela i en pjäs i ett annat land. ”Jag är inte den sortens mamma som tjatar om att barnen måste borsta tänderna, jag ser mig snarare som en vän än en mamma åt dem”, berättar hon själv i ett klipp. Barnen själva, med Isabella Rossellini i spetsen, berättar att de visserligen saknade sin mamma ofta men förstod att självförverkligande måste få gå först – hellre det än att hon skulle vara olycklig därhemma. Hade det handlat om en man som resonerade och betedde sig på samma vis vad gäller föräldraskapet hade nog ingen höjt ett ögonbryn. Konstnärliga män är genier och förväntas vara mer eller mindre bortkopplade från hemlivets bojor. Men en kvinna som beter sig så? Det kan inte ha varit lätt varken då eller nu att stå för ett sådant val. Men varför kunde hon inte få både- och? Det är en fråga som är för stor för att försöka besvara här, men likväl är intressant att fundera över.

Förutom fokuset på modersrollen belyses också Ingrids stora kärlek till kameran och männen bakom dem. Från fadern som brukade fotografera Ingrid och som väckte hennes intresse både för att själv fotografera och filma livet i stort och smått och att agera framför kameran och på så vis undslippa den blyghet som annars plågade henne. Till regissören Roberto Rossellini som hon beundrade och passionerat älskade och för vem hon övergav sin förste make och dotter, vilket orsakade stor skandal och en tillfällig bannlysning ifrån Hollywood.

Detta är en kärleksfull och ärlig dokumentär som aktar sig för skönmålning. Enda minuset är att tempot kanske är lite väl sävligt för den moderna smaken, vilket tyvärr också understryks av Alicia Vikanders sömniga berättarröst. I övrigt ett intressant porträtt av en av våra verkligt stora stjärnor.