Canana är inne på sitt andra år nu. Bolaget drivs av unga människor, alla som jobbar på kontoret är under 30 år. Bernal beskriver Canana som ett fritt och roligt ställe, där det händer och utvecklas mycket. Den första filmen man gjorde hette “Drama/Mex”, den andra “J.C. Chávez”, som är Gaels vän Diego Lunas dokumentär om en boxare som aldrig förlorade en match fram till sin 98:e.

– Den tredje filmen blev “Déficit”, som jag regisserade. Efter den kom Cochochi, som även den visas på Göteborgs filmfestival. Det har varit mycket på gång, säger Gael García Bernal när Film.nu träffar honom i Göteborg.

Att starta ett filmbolag och regissera var dock inte nog för den driftige Bernal.

– Vi drog igång en dokumentärfestival som heter Ambulante, en festival som flyttar runt från stad till stad. Den går runt i 18 städer i Mexico med cirka 30 dokumentärer, som visas på biografer, utomhus, i fängelser och skolor. Många av de här sydamerikanska dokumentärerna har ingen chans att få visas på den vanliga biorepertoaren. Nu lever festivalen sitt eget liv utan vårt stöd.

För 50 år sedan hade Mexiko en stor filmindustri. Det år Gael García Bernal spelade in “Älskade hundar” (2000), producerades det bara sex filmer – i ett land där det bor 100 miljoner människor. Numer görs det 50-60 filmer om året.

Var kommer pengarna till filmerna ifrån?

– Filmen jag gjorde är inspelad på video. Den kom till genom insatser från folk som verkligen ville göra en film, det var inte en fråga om investeringar. Ingen förutom teknikerna fick betalt för att jobba med filmen. Vi bara umgicks och hade kul tillsammans – och det blev en film. Om vi hade velat göra en “stor” film hade det tagit mycket längre tid.

Till slutproduktionen var man dock tvungen att finna mer pengar.

– Att det är människor bakom filmen som vet vad de gör, gjorde det lättare att hitta finansiärerna. Vi försökte att klara oss utan pengar från staten. Det hade varit fel av oss att ta statliga pengar, eftersom vi kunde hitta dem på annat sätt. Det finns många privata investerare i Mexiko som är intresserade av film.

Det finns flera kända skådespelare som finansierar sina egna, smalare filmprojekt genom att vara med i stora Hollywoodfilmer, bland dem George Clooney och Salma Hayek. Gael García Bernal har själv avstått från att vara med i sådana produktioner.

Mexiko ger frihet

– Det faktum att jag verkar i Mexiko gör att jag har en annan frihet än om jag vore en amerikansk skådespelare. Då skulle det finnas förväntningar på mig hur mycket pengar jag skulle spendera och vilken status jag borde ha. Man skulle hamna i en ganska ond cirkel. Det funkar inte alltid så bra att göra något för att få pengar, och därefter göra det man verkligen vill. Jag har sett folk som har försökt göra det. Men jag är väldigt billig i drift, och vill göra saker som jag verkligen gillar.

Gael anser att han haft tur, som kan leva av att göra det han vill.

– Det är något som jag inte bör ta lätt på. Det är ett stort privilegium, det finns människor i den här världen som inte kan arbeta med det de vill.

– Jag ser många filmskapare i England (Gael García Bernal bor tillfälligt där) som har väldigt svårt att få spela in sina filmer. Systemet där är trögjobbat, det finns ett sätt man arbetar på. Jobbar man inte enligt det är det omöjligt. Men jag tror på att man ibland inte ska fråga om tillåtelse, utan bara hitta ett sätt att göra det på – ta kameran och börja filma! Om det betyder att du måste sätta dig med världens tyngsta bakfylla på en lång bussresa, och uppleva den värsta resan i ditt liv – ja gör det då!

Hur valde du ämnet för “Déficit” (underskott på svenska)?

– Filmen föddes i en bakfylla. Initialt var det en idé om en situation, som hamnade mitt i filmen, som fick oss att skratta vansinnigt mycket. Tre dagar senare, när vi tänkte igenom idén, kände vi att den var bra nog för att kunna bli verklighet. Filmen handlar om en rik kille som ordnar en fest tillsammans med sin syster i en liten stad utanför Mexiko City.

Den politiska ryggraden i filmen kom naturligt. Politisk komplexitet är något som inte går att fly undan, menar Bernal.

– Jag är nästintill besatt av de stora klyftorna mellan fattiga och rika människor och hur de växer sig allt djupare. Och jag ser hur det blir allt färre kontakter mellan dessa grupper ju mer jag arbetar med det.

Kontaktlösheten är ett tema i filmen medan huvudlinjen är underskott, deficit.

– Människor lever med känslomässiga underskott. Filmens unga karaktärer saknar något, det finns ett identitetsunderskott. De vill inte vara så som systemet eller deras föräldrar säger att de ska vara. De vill inte ses som den rike mannens son eller sonen till trädgårdsmästaren. De vill vara fria ur den synvinkeln.

Levde alltid i kris

“Déficit” är ett homage till den unga generationen i Mexiko. Bernal säger att han i princip föddes med begreppet underskott rakt i ansiktet, precis som kris och devalvering.

– Dessa ekonomiska termer är väldigt levande i min generation. När jag var ung levde vi alltid i en kris och med ständiga devalveringar. Innebörden av begreppet pengar ändras mycket, när de en dag är värda så mycket och nästa dag något helt annat.

– Det har fått mig att fundera på vad pengar egentligen är till för, fortsätter han. Jag förväntar mig överhuvudtaget inte att pengar ska rädda mig, jag vill det heller inte. Pengar är väldigt flyktiga. Det har vi ju inte minst kunnat se de senaste dagarna (med alla börsnedgångar), de har varit helt galna. Pengar är inte värda någonting och ingen äger dem egentligen. Det är ett idiotiskt koncept, som har fått ett stort inflytande på vilka vi är.

Ämnet har tagits upp i åtskilliga filmer och romaner. Bernal och hans kollegor ville utforska det, och samtidigt göra en historia om impunity, det vill säga människor som undgår straff för sina kriminella handlingar, bara för att de befinner sig i samhällets toppskick.

“Send him my love”

Gael García Bernal är sverigeaktuell på fler sätt än att hans film visas på Göteborgs filmfestival. Han har nyligen avslutat inspelningarna i Trollhättan av Lukas Moodyssons kommande film Mammut.

– Det var fantastiska dagar, med underbart väder (skratt). Jag har varit i en studio hela tiden, men vi spelade in de flesta scener i Thailand, så det var inte så många scener här. Lukas är en underbar person, och jag hoppas att han läser det här – Please send him my love, big hug. Han är väldigt rolig och intelligent, och så generös. Jag kände mig väldigt priviligerad av att bli inbjuden till hans film, avslutar Gael García Bernal.

Bilder från denna artikel

•