Till att börja med kan vi konstatera att den svenska omskrivningen, där Supermannen för alltid blev Stålmannen, i och med denna films titel äntligen har fått sitt internationella erkännande.

Det är dock någonting med Stålmannen som hjälte som känns problematiskt. Han känns omöjlig att identifiera sig med. Jag tror inte det handlar om att han i grunden är utomjording, för han känns ändå mänsklig. Han är bara så förbannat bra på allt. Faktum är ju att så länge det inte finns kryptonit inom en halv meters radie så är han oövervinnelig. Det fungerade på 1980-talet, med Christoffer Reeve och nyhetens behag, men idag, 30 år senare? Jag är ambivalent. Kanske behöver världen en annan typ av hjälte idag?

Men där kalkonrullen "Superman Returns" från 2006 bara fortsatte på de pajiga TV-seriernas inslagna väg, "Lois & Clark" och "Smallville" som valsat runt de senaste decennierna, så tar i alla fall "Man Of Steel" ett nytt och seriöst grepp om historien om Kal-El. Vi börjar om, från början.

Det klart bästa med filmen är just starten, då vi får lära känna en ung Clark Kent, som lär sig förstå och kontrollera sina superkrafter. Men framförallt så är prologen en fröjd, både för ögat och för oss (jag gissar att vi är fler) som inte kan Stålmannens bakgrundshistoria till punkt och pricka.

Planeten Krypton håller på att dö, en superavancerad civilisation har tömt sina sista naturresurser, och på så sätt skapat sin egen undergång. Men Kryptons främsta vetenskapsman, Jor-El (Russel Crowe) han precis fått en son, Kal-El, och tillsammans med sin fru bestämmer han sig för att rädda sonen, genom att skjuta ut honom i rymden, till en planet med intelligent liv som liknar Kryptons. Jorden. Militärgeneralen Zod (Michael Shannon) har emellertid andra planer, han vill kolonisera rymden för att kunna rädda hela Kryptons befolkning, vilket skulle betyda att Jordens befolkning måste utplånas. Men Jor-El hinner före, och hans nyfödda son startar sin resa mot Jorden samtidigt som Krypton imploderar. Men General Zod undkommer, och lovar att hitta och kolonisera den planet som Kal-El landat på.

Stålmannen är ju förstås på många sätt den ultimata hjälten. Men hans styrka och överlägsenhet gör honom som sagt också ointressant, och den problematiken är även filmens problematik. Allting blir lite för perfekt. Och därför, i min smak, tyvärr lite slätstruket.

Den största behållningen är alla duktiga skådespelare i filmens biroller. Det känns som om Warner Brothers har dammat av alla sina gamla hjältar, med Russel Crowe som Jor-El (underbart att han äntligen insett att det är dags att ta steget från att spela hjälte till att spela hjältens pappa) och Kevin Costner och Diane Lane som Clark Kents styvföräldrar. Michael Shannon är också bra som filmens skurk, General Zod. Dock så tycker jag inte riktigt att det slår gnistor om huvudrollsinnehavarna, Henry Cavill (Clark Kent) och Amy Adams (Lois Lane). Den där kemin, URST:en (UnResolved Sexual Tension) som TV-serierna alltid har byggt på, den uteblir. Utan den blir all dramatik och action rätt tom. Det är kanske delvis därför som filmen saknar ett tydligt klimax, det är action, action, action, men för lite dramatik. Trots att jorden håller på att gå under.

Men det är en en väldigt ambitiös satsning. Man har tagit in Christoffer Nolan ("Batman", "Inception") som manusförfattare och producent, och det om något är ju ett tecken på att man tar den har omstarten på allvar. Kanske skulle man valt en bättre personregissör än visuellt skickliga Zack Snyder ("300"), men räkna med att det kommer fler filmer om Stålmannen. Förhoppningsvis är huvudrollsinnehavarna lite varmare i kläderna då, och kanske får också en ny regissör äran. Jag tänker på "Thor" från 2011, där Kenneth Branagh, en regissör med en helt annan bakgrund än Snyder, gjorde ett lysande arbete, inte minst med skurken Loki (Tom Hiddleston).

Just det, "Man Of Steel" är en 3D-film. Jag gillar 3D, men i det här fallet känns den lite grann som en extra stor läsk till hamburgaren. Visst, den slinker ner, men behövs den egentligen?