I en fond av Miamis art deco-byggnader och starka sol utspelar sig den här komedin om gyminstruktören Daniel Lugo (Mark Wahlberg) som bestämmer sig för att bli någon som gör något av sitt liv. Tillsammans med två kumpaner kidnappar han en förmögen kund för att ta över dennes rikedomar, eftersom det i hans värld är pengar som ger respekt.

Upprinnelsen till hans beteende förklaras genom att han blir nobbad av en tjej på gymmet - och att han drömmer om att äga en åkgräsklippare. Redan här känns historien tunn och ytlig. Ytligheten är något som genomsyrar hela filmen, vilken baseras på en verklig händelse.

Stundtals är "Pain & Gain" relativt underhållande och Ed Harris ger filmen lite bredd, men på det stora hela gör filmen mig illamående. Det beror inte på det relativt råa våld eller allt blod som förekommer, det kan jag hantera. Inte heller är det den signifikanta Michael Bay-estetiken som genomsyrar varenda bildruta med sina upp-i-näsan-shots, glittriga vyer, nakna hud, plasttuttar - den amerikanska perfektionen i sin sämsta förpackning där allt glänser, är hårt och kallt trots överdriven färgskala och solljus.

Man skulle kunna tro att mitt illamående beror på filmens hackiga framfart som saknar längre linjer att landa i, med nya scener som inleds med slowmo, musikuppbyggnad eller den konstiga inre dialogen som alla karaktärer för - och som återkommer i tid och otid.

Men nej, det är inte alls det som får mig att reagera på det sättet jag gör. Den fadda smaken kommer nämligen från filmens sensmoral som löjliggör karaktärerna och deras handlingar, som om den vore en märkvärdig översittare.

Filmen försöker tillrättavisa människan och klankar ner på de verkliga händelser den baseras på genom att vara en superkommersiell komedi och berätta att det här är idiotiskt, men "vi" försöker ändå få det att se väldigt häftigt och dyrt ut. Det känns som ett väldigt republikanskt och amerikanskt tänk, där "vi" är bättre än "dem" och då har "vi" rätt att håna och se ner på dem som vi anser är misslyckade. Där vänder sig min mage ut och in och inte ens Ed Harris trevliga persona kan rädda tillställningen.