Francesca Woodman åkte till New York för att sätta konstvärlden i brand. År 1981 när hon var 22 år gammal tog hon sitt liv. Efter hennes död fick hennes fotografier mycket stor betydelse. Som ett konstverk i sig närmar sig denna dokumentär frågor om konsten som helande kraft och vad den föder. Den väver mjukt samman Francescas bilder, de ofta svartvita drömska porträtten av henne själv och modeller i delvis suddiga kompositioner, med dagboksutdrag, videos och intervjuer med mamma Betty och pappa George. Föräldrarna, som vårdat arvet efter dottern de senaste 30 åren, är själva konstnärer.