Det är någonting med politiska thrillers. Svärtan, mystiken, budgeten. Jag gissar att det finns vissa regler för hur man jobbar med just den här genren, och att en av dessa regler är att det måste se påkostat ut, att det måste kännas dyrt. Det gör "Tinker, Tanker, Soldier, Spy" - den kostar pengar rakt igenom. Filmen är verkligen en fröjd för ögat.

En annan sak som är påtaglig i filmen är det långsamma tempot. Det underdramatiserade berättandet. Jag ska återkomma till hur jag tycker att det fungerar i filmen, låt mig först prata lite om Tomas Alfredson.

Jag växte upp med hans teveserie om "Bert" (Sören Olssons och Anders Jacobssons tonårs-antihjälte), och Alfredsons långfilmsdebut blev sedermera "Bert - den siste oskulden". Filmen, men särskilt teveserien, gjorde djupt intryck på mig. Humorn knasig, medryckande och valtajmad. Kanske inte så konstigt att Alfredson efter "Bert" klev över ännu mer mot humor, genom samarbetet med Killinggänget. Först med "Fyra små filmer", där kanske "Torsk på Tallin" är den som flest har sett, följt av Guldbaggevinnaren "Fyra nyanser av brunt".

Det som däremot är lite konstigt är att i det samarbetet, med Sveriges roligaste humorgäng (där och då så var Robert Gustavsson och kompani i en helt egen liga), så började Alfredson att förändra sin berättarstil. Han började tona ner, plockade bort det mest knasiga, minskade lite på det medryckande. Kanske var det så att Killinggänget tog ut svängarna så mycket att Alfredson blev tvungen att strama åt, och det rejält? Resultatet blev i alla fall oerhört lyckat. För helt plötsligt blev humor, den där smutsiga oseriösa genren som kritikerna tidigare föraktat rumsren. I Sverige. "Fyra nyanser av brunt" vann en Guldbagge. Det är helt unikt. För Tomas Alfredson hade gjort en komedi som inte var en komedi. Genom att underdramatisera och genom att icke-berätta. Och den stilen har han behållit genom internationella genombrottsfilmen "Låt den rätta komma in" och nu i storfilmen "Tinker, Tanker, Soldier, Spy".

Hur fungerar det då i sistnämnda? Jo, det fungerar. Det är häftigt att berätta något som är så explosivt (Ryssarnas infiltration av England och västmakten mitt under Kalla kriget) med så fina och subtila penseldrag. Det är ett tjusigt hantverk, inte minst med Van Hoytemas speciella foto. Det är säkert och elegant berättande. Och det är häftigt att se en så karismatisk skådespelare som Gary Oldman så nedtonad. Det finns egentligen bara en scen där han riktigt spelar ut - effekten av det är enorm.

Ändå så sitter jag lite grann och saknar "Bert". Det vill säga, jag blir inte riktigt engagerad. Det kan vara så att Kalla kriget känns väldigt avlägset och lite för kallt, i alla fall för mig som var så ung när det kulminerade att jag aldrig riktigt förstod vad som hände. För det hände ju inget. Men kanske är det också så att i en film som handlar om så många karaktärer, där så mycket ska hållas hemligt och outtalat, kanske bör man då, eventuellt, berätta lite tydligare, dramatisera lite mer, för att behålla sin publiks intresse filmen igenom. Mitt i alla fall. Samtidigt så känner jag samma sekund som filmen är över att jag vill se den igen. Och det om något är ju ett bra betyg.

Jag ska erkänna att jag inte har läst någon av John le Carrés böcker. En vän som har det berättade att filmen gick i precis samma anda och tempo som böckerna gör. Också det är mycket skickligt. Så hatten av för Tomas Alfredson! Det ska bli spännande att följa hans fortsatta karriär, i Hollywood förstås, och förhoppningsvis även på hemmaplan. Kanske börjar det bli dags att göra en ny film om min gamla tonårshjälte Bert? "Bert - vuxen och fortfarande oskuld?".