2# Pinocchio

För att vara en berättelse som återberättats på så många olika sätt är det slående hur Disneys version av Pinocchio etablerat sig som en slags urberättelse. Detta blir än mer intressant när man inser hur olik Disneyversionen är Carlo Collodi saga. Många passager, karaktärer och  teman ur Collodis original är frånvarande i filmen. Att Disneys filmatisering helt omformat den allmänna uppfattningen om denna saga visar hur stort genomslag denna film har haft.

När jag ser om Pinocchio nu är det inte för första gången sedan jag var barn, jag har flera gånger tidigare återkommit till den här filmen och har nog hållit den som Disneys bästa film. Detta dels av nostalgiska skäl; många scener i Pinocchio har etsat sig fast i mig på ett sätt som få andra filmer gjort; men också för att berättelsen (i Disneys version) är oerhört stark. Det jag minns tydligast av mina intryck av filmen som barn är skurkarna, hur deras ansikten förändras och utstrålar en så total ondska, och ångesten som scenerna på ”Pleasure Island” framkallade hos mig som barn.

Trots att jag sett filmen ett flertal gånger, senast bara för något år sedan, måste jag säga att den gör mig besviken. Berättelsen är inte alls lika tydlig och konsekvent som jag minns den. Flera karaktärer känns ihåliga (Framförallt Geppetto och Jiminy Cricket) utan tydlig riktning eller vilja, vilket i sig försvagar idén med Pinocchio som ett tomt skal som mekaniskt reagerar på sin omgivning utan att förhålla sig till den utifrån ett eget samvete.  Kontrasten mellan dockan och de övriga karaktärerna blir inte så stark som den skulle kunna blivit.

Nu är det i filmens sista fjärdedel, med valen Monstro i centrum, som filmen på riktigt får liv för mig. Jag lyssnade nyligen på den eminenta filmpodcasten Filmspottings diskussion om Pinocchio där Michael Phillips menar att filmen dör och blir ointressant när Geppetto ”Sets up shop in the whale”. För mig är det nästan tvärt om, denna fantasieggande barnsliga idé om att det skulle gå att bli fast inuti en jättelik val ger filmen liv. Dessa sekvenser är också rent visuellt överlägsna den övriga filmen. Valens storlek och kraft förmedlas på ett effektivt och spännande sätt som fungerar även 70 år efter filmen gjordes. 

1# Micke och Molle

Min filmark inleds med Micke och Molle som jag själv har väldigt sporadiska minnen från. Jag minns hur huvudkaraktärerna ser ut, minns huvuddrag i historien. Vid några få tillfällen när jag nu ser om filmen för första gången sedan jag var barn upplever jag också tydliga flashbacks. Anledningen till att ”Micke och Molle” ändå kommer med i denna blogg är att min mamma insisterat på att den var min favoritfilm som barn. En bidragande anledning till detta kan vara Laban, min mormor och morfars hund, som påminde mycket om Molle.

När jag nu ser om filmen gör jag det på engelska, Micke heter här Tod, Molle kallas Copper och filmen heter The Fox and the Hound. Det var en intressant upplevelse att se om filmen, den är stundtals visuellt både spännande och vacker. Inte minst berättelsens klimax, kampen mot en björn på slutet är både imponerande och njutbart. Filmen visar även prov på en intressant berättarteknik. 

För Disney var The Fox and the Hound en viktig film av flera anledningar, dels befann man sig i slutet av 70-talet och början av 80-talet i en stor generationsväxling. De gamla fantomregissörerna inom Disney så som Wolfgang Reitherman (Jungelboken, Robin Hood, 101 Dalmartiner, Bearnard och Bianca), Clyde Geronimi och Wilfred Jackson (Askungen, Alice i Underlandet, Peter Pan, Lady och Lufsen) samt David Hand (Snövit och de sju dvärgarna, Bambi) med flera började bli till åren och en ny generation av filmskapare skulle få pröva sina vingar. The Fox and the Hound innebar också något av en ny riktning på manussidan då filmen baserades på en samtida bok, och än mer förvånande, inte en barnbok utan en dystopisk och grym ungdomsbok.  Dessutom var filmen den hittills dyraste animerade filmen med en budget på 12 miljoner dollar. Filmen blev också en stor kassasuccé och måste väl idag sägas tillhöra Disneyklassikernas kanon.

Mycket av det som gör filmen intressant idag är dess relation till boken dess litterära förlaga. Daniel P. Mannix bok med samma titel är inte, som filmen, en historia om den osannolika vänskapen mellan en räv och en hund, utan en historia om det livslånga konkurrensförhållandet och hatet dem emellan. Med andra ord är filmens huvudsakliga tema inpressat i en helt annan historia. Detta var såklart nödvändigt för att kunna göra en familjefilm av en såpass grym historia, men omtolkningen är så pass grund att den grymma historien hela tiden skymtar fram bakom familjefilmsfasaden. Resultatet är som jag ser det mindre en film om vänskap än en film om ensamhet. Vänskapen mellan Tod och Copper etableras och utspelas under några få minuter i filmens början. Därefter är deras vänskap omöjlig. Naturens lag och de två djurens roller som svurna fiender är så etablerade att tvingas hålla sig borta från varandra för att undvika att tvingas förgöra den andre.

Ensamhet är ett återkommande och starkare tema i filmen än vänskap. Filmen skildrar två ensamma människor en änka och en ungkarl som båda söker bota sin ensamhet genom djurens sällskap. Men även djuren är mestadels ensamma, Tod överges av sin mor när hon inser att hon inte kan fly undan jägaren tillsammans med sin unge. Senare i filmen flyttas Tod ut i ett naturreservat där han ensam försöker söka skydd för regnet i andra djurs bon och gryt, men stöts ut från deras gemenskap.

Något jag imponeras av när jag idag ser om filmen är hur filmens grundläggande berättelse, relationen mellan jägare och jagad, återberättas på flera nivåer. I stora drag är relationen densamma mellan filmens mänskliga karaktärer som mellan Tod och Copper samt mellan filmens comic reliefs, fåglarna Badger och Dinky, och den larv som hela tiden jagas av fåglarna men på olika sätt kommer undan. Här blir det tydligt att filmen, så som alla fabler, har en ansats att säga något om mänskliga relationer genom att skildra naturen. I samtliga fall klarar sig den jagade hela tiden undan och genomgår till slut någon form av transformation som fredar den och förändrar förhållandet mellan parterna. Samtaget beskriver The Fox and the Hound en grym men förlåtande natur, där förhållanden är ovissa men föränderliga och frid från angrepp är möjlig men måste förtjänas. Boken har en helt annan syn på relationen mellan jägare och jagad. Här upprepas spelet in absurdum, jakten blir en besatthet och upphör endast genom jägarens eller den jagades död. I relationen mellan dessa två berättelser finns en spänning som gör filmen intressantare än vad den kanske egentligen är.

Utkast till min filmkanon

Som framgår av mitt första inlägg, är idéen med denna blogg att skriva om de filmer som format mig och min filmsmak i någorlunda kronologisk ordning. Jag siktar på att skriva om ett 50-tal filmer, och ger mig ungefär två år för att slutföra projektet.

Under helgen har jag funderat på vilka filmer som ska vara med. Snabbt kunde jag lista ett tjugotal självklara alster. Därefter har listan växt pö om pö. Mitt i ett samtal har det kunnat slagit mig att "Ivanhoe måste ju var med också!". För att hålla mitt mål på 50 filmer har jag varit tvungen att tillämpa en "en-in-en ut-regel". Det har varit lockande att göra sig av med skämsfilmerna, men jag har försökt hålla emot! Här är den preliminära listan som troligen kommer att förändras under tiden (kronologin bygger alltså på den ordning i vilken jag såg filmerna, inte efter när de gjots):

Micke och Molle/ Pinnochio/   Den långa flykten/   Mio min mio/   Willow/   Ivanhoe/  Jurrasic Park/ Die hard/   Akira/   Die hard III/   The object of my affection/   Forgotten silver/   The usual suspects/   Pulp fiction/   Den enfaldige mördaren/   Heat/   Se7en/   The Big Lebowsky/   Fear and loathing in Las Vegas/   The thin red line/   Shadow of the vampire/   Rope/   La Jetée/   Pi/   Paths of Glory/ Irrevisible/  Festen/   Stalker/   Magnolia/   Happines/   In the mood for love/   Sånger från andra våningen/   The sons room/   Alice/   Institute benjamenta/   You can count on me/   Pianisten/   The hours/   Crimes and misdeminors/   Hirochima mon amour/   Last life in the universe/   Serpico/   Gitarrmongot/   Primer/   Oasis/   Iron-3/   There will be blood/   Knocked up/   12/   Old Joy/ Margaret.

Trots att jag känner att denna lista i stora drag sammanfattar de filmer som varit viktigast i mitt liv, framstår den som lite av en gåta för mig. Varför gjorde inte Gudfadernfilmerna det intryck på mig som det verkar haft på alla andra, varför är inte David Lynch representerad, eller Atom Egoyan? Varför "Stalker" och inte "Spegel" av Tarkovskij? osv. Det är lite det jag hoppas förstå av den här övningen. Återkommer inom kort med film nr 1. "Micke och Molle"/"The Fox and the Hound"

Arken: En programförklaring

Jag har under många år betygsatt filmer på filmtipset.se. Hela idéen med den siten är ju att mina tidigare betyg skall användas för att generera tips på filmer som jag inte ännu sett, men troligen kommer att gilla. Det är en god tanke, men jag har börjat inse att filmtipset inte är mycket bättre på att förutspå vad jag kommer att gilla efter nio år och 1500 betyg än vad tjänsten var när jag började använda den 2003. Mitt snittbetyg på de filmer jag ser ligger på 2,41/5, alltså under medelvärdet. Det betyder med andra ord att tjänsten är sämre än slumpen när det gäller att tipsa mig om filmer (detta om man utgår ifrån, det kanske lite förhastade antagandet att filmers kvalitet är jämt fördelat mellan betygen 1,2,3,4 och 5)

Anledningen att filmtipset "misslyckas" är enkelt. Jag har såklart förändrat min filmsmak under tiden jag har sett- och på grund av att jag sett dessa filmer. Min smak beror på de filmer jag har sett samtidigt som de filmer jag ser berott på filmtipsets uppfattning om min smak. 

Detta har fått mig att fundera på varför jag tycker som jag tycker om filmer. Det vill jag ta reda på, och det ska jag försöka göra här genom att se om de filmer som varit viktiga för mig genom livet. Från min ensidiga Disney-diet under barndomen, via mitt amerikanska actionfilmsknarkande på 90-talet och tonnårens utsvävningar i tjeckisk dockanimation och Chilensk surrealism, till dagens lätt schizofrena filmkost av rom-coms, Sydkoreansk drama och Amerikansk neo-neo-realism.

Det låter både självcentrat och bakåtsträvande, men jag hoppas och tror att jag kommer att upptäcka en massa nytt i dessa filmer genom att se om dem. Till saken hör också att jag har väldigt svårt att motivera mig att se om filmer, även filmer som jag älskat. Det är nog dumt. En gång är nog ingen gång när det gäller filmer. Jag minns att Roy Andersson ondgör sig över att filmer till skillnad från andra konstformer ofta bara upplevs en gång. Som att verken är förbrukade när man vet hur de slutar.