– Filmen är så långt ifrån mtv-buller, attityd och mobbinghumor man kan komma. Den vågar vara naiv på sitt sätt och det tycker jag är fantastiskt.

Så beskriver Michael Nyquist Kay Pollaks film "Så som i Himmelen", där han spelar den manliga huvudrollen, dirigenten Daniel Daréus.

Handlingen utspelar sig i en liten norrländsk by, dit Daréus kommer för att återhämta sig efter ett sammanbrott. Han har under flera år varit en av världens stora dirigenter, men är nu tvungen att lägga karriären på hyllan. I byn finns en liten kyrkokör, och den store musikern får naturligtvis svårt att hålla fingrarna borta från den. Ganska snart lyckas han skapa både vänner och fiender – och möter kärleken.

Ängeln med svärdet

En mycket känslosam, stark och modig tjej. Ängeln med svärdet, en slags beskyddare. Så är "Lena", Frida Hallgrens rollkaraktär i filmen.

– Det där är egentligen Kays ord, om jag skulle snacka med en kompis skulle jag nog säga att hon är countrytjej som är väldigt levnadsglad och stark. Det är en häftig roll, tycker jag.

Frida Hallgren bär hoppet i "Så som i Himmelen" på sina axlar. Det är hon som hela tiden är glad, även när andra människor försöker såra henne. Kay Pollack ville till varje pris ha hennes kärlek och glädje i rollen.

– Det räcker inte halvvägs, utan ska verkligen komma inifrån. Det är också hans stryka, ofta blir det de där brännande bilderna. Det är nästan svårare att ge sin glädje än sin sorg, det var rätt maffigt att behöva utstråla det hela tiden i alla omtagningar. På kvällarna var jag väldigt trött.

Helt ny värld

Michael Nyquist fick sätta sig in i en helt ny värld för att kunna spela dirigenten "Daniel".

– Det var väldigt svårt. Min egen musikalitet har legat så långt ifrån detta, och nu skulle jag ut och dirigera riktiga musiker. Men det var det som lockade mycket. Det är viktigt att det är trovärdigt, för jag kan inte leka att jag är musikalisk. Jag fick beröringspunkter med min värld, som är teatern, den här exstatiska euforin som finns – det var spännande.

Utan musiken är "Daniel" inget. Han är socialt impotent och mycket ensam. Detta var något Michael Nyquist fick arbeta mycket med för att kunna gestalta.

– Jag var tvungen att gräva efter när jag själv hade den där sociala impotensen. Den fanns när jag var tonåring och folk började dricka sprit – det tyckte jag var jätteläskigt, folk blir så konstiga då. Man träffade tjejer, gick på disko och skulle flörta. Jag kunde inte koderna, och hamnade utanför. Tänkte "Jaha, jag kommer aldrig att bli vuxen, kommer aldrig att få barn, det är ingen som gillar mig". Nu kunde jag ta upp den sidan för att använda i rollen.

Ville ha arg scen

Det finns beröringspunkter mellan Frida Hallgren och hennes rollkaraktär, men hon menar att "Lena" egentligen är en ganska övernaturlig person.

– Det finns ingen människa som kan vara så där glad hela tiden. Jag pratade mycket med Kay om henne, att jag tyckte det behövdes en scen där hon var för sig själv och till exempel stod och hackade något sådär argt. Någonstans där hon kan pysa och få ur sig sin ilska, för att kunna vara den där starka hela tiden.

Kanske är hon någon slags drömbild av hur man själv skulle vilja vara, resonerar Frida. Samtidigt som hon känner "Men gud, ska hon gå och dra efter det där puckot hela tiden". Daniel Daréus alltså, som inte kan prata med henne på ett vettigt sätt.

– Han fattar ju inte att han är kär i henne. Hon håller på och håller på, det kan man bli trött på ibland. Men å andra sidan, det är ju väldigt många kvinnor som är så.

Hur fick du rollen?

— Jag blev uppringd faktiskt. Rollsättaren Imor Herrman, som rollsatt mig till andra saker tidigare, visade min kassett med olika arbetsprover från tidigare filmer för Kay. Sedan kontaktade han mig och vi hade ett möte där vi pratade i flera timmar. Därefter såg han mig i en pjäs på Stadsteatern i Stockholm, och så det var klart. Jag fick rollen, säger Frida Hallgren.

Michael Nyquists första "möte" med regissören Kay Pollak var aningen annorlunda.

— Jag satt på ett utedass på Gotland när jag var 19 år och läste en intervju med honom i tidningen Etc. Kay pratade mycket om närvaro, jag blev nyfiken och ringde upp honom. Jag hade precis börjat med teater själv. Vi träffades och hade ett samtal, senare fick vi gemensamma kompisar och sågs då och då. Nu har vi jobbat väldigt intensivt med filmen och lärt känna varandra både fram- och baklänges, säger han.

Första gången Frida Hallgren såg "Så som i Himmelen" tänkte hon bara på alla inspelningssituationer – hur det såg ut runtomkring och vad som hände där. Naturligtvis tittade hon mycket på sig själv, och lyssnade hur norrländskan lät.

— Det ska bli väldigt skönt att se om filmen, då kanske jag kan se den lite mer objektivt. Det finns alltid vissa saker som man är besviken över och andra saker som man blir positivt överraskad av. Väldigt kul var det att se de scener som jag själv inte är med i, hur de blev.

Hur ska du gå vidare efter den här filmen?

– Det kan jag inte (skratt). Jag ska vara ledig i två månader, det känns väldigt skönt. Nu har jag gjort några filmer på raken, så jag behöver sortera lite.

I november börjar hon arbeta igen. Då blir det Stadsteatern, och Eugene O’Neills "Klaga månde Elektra" mot bland andra Elisabeth Carlsson och Niklas Falk (från "Såsom i Himmelen").

– Jag har en förkärlek för teater, det är skådespelarens kärna. Jag älskar kontakten med publiken, att göra föreställningen tillsammans med dem. De blir som en tredje motspelare. Det är också intressant att få fördjupa en roll under en längre tid.

"Men det är ju jag"

För Michael Nyquist var det väldigt förvirrande att se filmen första gången.

– Det kom en närbild på mig, och då tänkte jag "Men, men det är ju jag!". Jag måste se filmen en tre-fyra gånger för att kunna förhålla mig på ett normalt sätt till den. Men när jag gick ut från biosalongen kände jag mig oerhört glad, påverkad av minnen från inspelningen och storyn. Jag höll på med min roll i ett och ett halvt år, och spelade in under ett år. Det hände mycket under tiden.

Har du gått in i en ny fas som skådespelare i och med den här filmen?

– Jag har mer mod. För tio år sedan hade jag inte vågat spela den här rollen. Då ville jag ha bombastiska utbrott hela tiden, så att i alla fall någon hörde att jag var skådespelare.

Mitt mål är att bli som Maestro Gianni, för mig är han en optimal skådespelare – eller Daniel Auteuil, för att han vågar spela. Vartenda andetag de tar är fyllt med någonting, de kan göra det tråkigaste intressant.

"Så som i Himmelen" får svensk biopremiär den 3 september 2004.

Bilder från denna artikel

•