Pierre är en självdestruktiv och erkänd krigskorrespondent. Katya är en attraktiv och ytlig skräckfilmskådis. Två helt olika världar kolliderar när de två tvingas samman av en intervju - som ganska snart havererar. Pierre har varken läst på om hennes bakgrund eller sett hennes filmer och Katya i sin tur driver med hans seriösa politiska fokus. Det hela utvecklar sig till ett verbalt krig som via en trafikolycka för dom hem till Katyas snygga vindsvåning. Här fortsätter det verbala schackspelet och det blir en lång natt som de tillbringar med att prata, dricka och ömsom närmar sig, ömsom skjuter varandra ifrån sig. Allt medan de tveksamt söker en slags besvärlig förtrolighet.

De är båda två ärrade människor och bär båda på en dold smärta som ibland skymtar fram och som de känner igen i den andre. Eller kanske är inte allt som det verkar? Historien avslutas med den vändning som räddar hela filmen från totalt haveri.

Dialogen är rapp, men ibland mördande ointressant. Sienna Miller, som den blonda silikonbröstade kändisen, lyckas helt klart tillföra Katya något mer än bara yta. Steve Buscemi, som brukar briljera i roller som misslyckad gangster med oregerligt kontrollbehov, lyckas här inte riktigt övertyga - mer än då och då. Inspelningen verkar ha varit ett komplicerat nät av många olika (kanske distraherande) förpliktelser, eftersom regissör Buscemi måste förhålla sig till en förlaga och även genomföra inspelningen i samma anda som den internationellt erkände nederländska regissören Theo van Gogh, som gjorde den första versionen. Han mördades 2004 av en religiös extremist medan han arbetade med en kortfilm om våldet mot kvinnor inom islam. Det här är den första av tre filmer i ett hyllningsprojekt som syftar till att återskapa hans filmer i engelskspråkiga versioner.

Interview är däremot ingen direkt kontroversiell historia, eller? Filmens premiss låter betydligt mer spännande på papper än vad upplevelsen i biosalongen levererar. Det finns några scener som absolut glöder av intensitet. Men detta är annars en hopplös djupdykning i en geggig sjö av lättvindlig bitterhet och cynism.

Om du är riktigt uttråkad på juldagen och har några pengar över så kanske det är värt att masa sig iväg till bion. Tar man reda på lite mer om Theo van Gogh blir man däremot väldigt nyfiken på att se originalet.