Alla är inte filmstjärnor och vill inte heller bli det. Men det händer ibland att det vanliga, trista vardagslivet blir till en filmscen.

Kanske är du förföljd av en besinningslös seriemördare på väg hem. Alla skuggor blir till hotande faror och klonket från soptunnan runt hörnet får dig att hoppa högt.

Det finns många små händelser i livet som kan vara skrämmande och mystiska, som i den bästa Hollywoodrysare, underbara, magiska som en romantisk komedi eller diskbänksrealistiska, som i ett svenskt drama.

Film.nu inleder en serie, "Mitt liv som film", där du får berätta om dina egna scener. Först ut är journalisten Anja Edvardsson.

Anja Edvardsson # 001

Min verklighet är fin. Den är levande, yster, sorglig eller väldigt stillsam. Ibland övergår mitt liv till filmduken och min väg från tunnelbanan till lägenheten i den sena kvällen, kantad av Söders allra mest märkliga människor, blir en kort sekvens i en film, plaskande i vattenpölar där filmens epicentrum är nära.

Vissa ögonblick har etsat sig fast särskilt - där har själva livet, själva upplevelsen varit som filmad. Jag har till exempel varit med i Baywatch.

Scen: Grekisk sandstrand, tidig förmiddag, för ovanlighetetens skull några moln på himlen. Kraftig blåst. En liten gummibåt har nyss dragits upp på stranden. De tre passagerarna går nu längs med vattnet och letar spår från havssköldpaddors nattliga aktivitet. De tre människrorna har nu kommit nästan bort till en brant klippa med fallande stenblock, ett par hundra meter från båten. En av personerna (Anja) vänder sig om.

Tagning: Anjas ansikte. Båten långt ut i det stormiga havet. Anjas skrik "The boat!". Sedan snabba steg över sanden, hon sliter av sig plagg efter plagg och påpassligt nog sitter bikinin redan på den brunbrända kroppen. Snabba steg ut i vattnet, ner i vattnet, kallsupar, simtag längre och längre från stranden. Tills hon får tag i båten.

Det var läskigt på riktigt. Nu blev det bara ett avsnitt ur Baywatch.

Jag har också varit med i amerikansk collegefilm.

Scen: Dunka-dunka disco i universitetsmatsal med högt till tak. Tre vänninnor, varav en kanske kär (Anja). Objektet rör sig ut mot dörren, ut i gryningen.

Tagning:

Väninna 1: Följ efter honom nu då!

Väninna 2: Ja gör det!

Anja följer efter.

Scen 2: Klonk mot trätrall (Anjas steg). Objektet sitter på översta trappsteget i en mindre amfieteaterliknande konstruktion. Solen går upp. Plötsligt går det upp för Anja att hon måste säga något.

- Ganska varmt där inne va?

- Ja, sådär.

Jag var kär på riktigt. Nu blev det amerikansk collegefilm.

Jag har varit med i reklam.

Scen: blå kvällshimmel, gnistrande sommarklippor, båt.

Tagning: Anja sitter på klipporna. Anja tänker att hon vill ha en Pripps Blå klass 1. Anja hör Thomas Ledin.

Jag ville sola och bada. Nu blev det reklam och det riktiga livet kommer strax tillbaka - häng kvar.

Det bittra med mitt liv som film är detta: Ingen av södervraken överfaller mig på vägen hem/säger att de har något viktigt att berätta/jag hittar ingen övergiven pudel/det händer inget särskilt när jag kommer hem och jag har till och med slutat hoppas på telefonsvararmeddelanden.

Det kom ingen David Hasselhoff och sa att det var vi för alltid, jag fick inte ens beröm för mitt båthämtande: de andra skrattade mest även om Julia erkände att hon aldrig skulle gett sig ut i de höga vågorna.

Och det blev aldrig något lyckligt slut på collegefilmen: han sa att han var rörig och hade mycket att göra och om fyra år kanske och det gick fyra år och det hände inget. Och jag tycker varken om lättöl eller Thomas Ledin.

Jag klagar inte.

Jag vill bara understryka att film är bäst på bio.