Kalle och Chokladfabriken skrevs 1964 av Rohald Dahl och har lästs av miljoner barn och vuxna. 1971 kom också den första, nästan LSD-psykedeliska filmatiseringen av boken, där Gene Wilder spelade huvudrollen som den fantastiska godisfabrikören Willy Wonka. Nu är det 2005 och regissören heter denna gång Tim Burton och Willy Wonka gestaltas följaktligen av Burtons favorit Johnny Depp.

Det hela handlar om Kalle Spann, en liten fattig pojke med stort hjärta och en smak för sötsaker, som tillsammans med fyra andra barn vinner ett unikt pris - att få tillbringa en hel dag i Willy Wonkas chokladfabrik. Det är en berättelse om godis, drömmar och magi, men också en sedelärande berättelse om hur man skall uppföra sig, både som barn och vuxen.

Filmen är i de allra flesta avseenden mycket trogen boken. Detta betyder att fantasin och detaljrikedomen beträffande både miljöer och persongalleri är enormt imponerande och medryckande. Men det betyder framför allt att trots att det är en saga om godis och samtidigt en moralitet om att uppföra sig vara en god människa, så blir karamellen aldrig sötsliskig utan behåller en uppfriskande syrlighet.

Det finns vissa problem med Kalle och chokladfabriken, som retade mig en del när jag såg filmen, men som nu efter några dagar smält bort fortare än en chokladpralin(ursäkta liknelsen). Bland dem finns en stundtals ganska påfrestande färgskala samt Johnny Depps ibland överdrivet stiliserade och faktiskt ensidiga porträttering av Willy Wonka. Men det glömmer man ruskigt fort när man får se hundra tränade ekorrar uppflugna på små pallar skala nötter, eller nästan lika många Oompa-Loompier (pygméarbetare i chokladfabriken) utföra ett Esther Williams-inspirerat sång och dansnummer i chokladfloden.