I Crash är de flesta karaktärer på något sätt intoleranta och har fördomar mot varandra. En polispatrull tar upp jakten på en stulen Lincoln Navigator. De förstår snabbt att bilen de förföljer inte är den stulna, men polisen Ryan (Matt Dillon) beordrar ändå föraren att stanna. Han har minuten tidigare uppfattat att det sitter ett svart par i bilen.

Han tvingar dem ut ur bilen och de får ställa sig med benen isär med händerna mot bilen, för att Ryan ska kunna visitera dem. Han tar god tid på sig med den mörkhyade kvinnan Christine (Thandie Newton) och förnedrar henne inför hennes man. Allt medan Ryans kollega försöker få honom att lämna dem i fred. Efter en lång stund får paret åka vidare, med "en varning".

Långt senare i Crash korsas Christines och Ryans vägar igen. Då sitter hon efter en dramatisk olycka fast i vraket av sin bil. Han är förste polis på plats och måste hjälpa henne ut, innan allt exploderar. Detta andra möte dem emellan blir mycket påfrestande, och långt mer intimt än någon av dem önskat.

Crash bjuder på många möten och öden av detta slag. Allt mycket närgånget och intensivt berättat. Jag klamrar mig fast i biofåtöljen för att kunna hänga med på denna mycket omskakande färd. Regissören Paul Haggis gör Los Angeles till en mycket otrevlig stad, ett samhälle som vi verkligen inte vill leva i. Men egentligen är det här inte en historia om miljonstaden på den amerikanska västkusten. Det är en berättelse om hur intoleransen börjar äta upp vårt samhälle.

Det här något så ovanligt som ett angeläget, och riktigt bra amerikanskt drama. Gå och se Crash och bli uppskrämd. Det är viktigt.