Dogma-regissören Lars von Triers andra film i trilogin om den unga kvinnan Grace i Amerika utspelar sig i Alabama på 30-talet. Grace, hennes pappa och några tungt beväpnade gangstrar kommer till plantagen Manderlay, där det känns som tiden stått stilla och slaveriet aldrig har upphört. Illa till mods vill Grace försöka ställa allt till rätta och upplysa slavarna om deras rättigheter. Hon stannar kvar för att hjälpa till precis som i Dogville. Vad hon inte tänker på är att hon kanske gör mer skada än nytta och vad hennes egen roll blir i det hela.

Manderlay är gjord i samma anda som Dogville. Men den saknar det där lilla extra som föregångaren hade, är lite tom och stel på något vis och skådespeleriet känns inte lika träffsäkert. Dessutom är bilderna på slutet lite överflödiga.

Trots detta engagerar den verkligen, då den behandlar ständigt aktuella ämnen som rasism, frihet och dödsstraff. Liksom i Dogville handlar filmen även om den unga Graces utveckling som kvinna och människa. Bryce Dallas Howard, som i denna film ersatt Nicole Kidman, har en skådespelarstil som påminner om Claire Danes. Hon gör denna komplexa roll väldigt bra.

Några av skådespelarna från Dogville återfinns även i Manderlay, som Lauren Bacall och Chloe Sevigny. Jag skulle ha velat se mer av både henne och Willem Dafoe som spelar Graces pappa här. John Hurts behagliga berättarröst guidar oss genom kapitlen precis som i förra filmen.

Lars von Trier går sin egen väg när han gör film och det liknar inget annat. Han går alltid ett steg längre och vrider och vänder på begrepp på ett sätt man sällan ser i filmer. Inte helt oväntat växer en ganska osmickrande bild av USA fram. Trots att jag tycker att Dogville är snäppet bättre än den här filmen, är Manderlay mycket sevärd. Lars von Trier engagerar, överraskar och provocerar.