Den här filmen har gjorts förut fast i dokumentär form. En av medlemmarna i Z-boys, Stacy Peralta, knåpade för fyra år sedan ihop "Dogtown and Z-Boys". Filmen vann en räcka priser vid den prestigefyllda Sundance-festivalen. Nu har samme Peralta skrivit manus till spelfilmen Lords of Dogtown. Man kan lugnt säga att han borde ha slutat medan han var på topp.

Lords of Dogtown är en totalt onödig film. Tar man bort själva skateboardtemat är det här en tämligen torftig historia. Tre tonårskompisar från slummen sysslar med något de älskar. Så småningom tjänar de pengar på sin passion. De säljer ut sina själar för ära och berömmelse. Men alla hittar hem igen och blir åter bästa vänner. Slutet gott... (förutom han med hjärncancern då).

Har man en sådan här basic story måste något spektakulärt till. Men i stället får vi hyfsat snygg och lagom intensiv skateboardaction, ett larvigt triangeldrama i tonårstappning samt en sjaskig Rebecca De Mornay ständigt lite för hög för sitt eget bästa. Det räcker inte på långa vägar och absolut värst är det nämnda triangeldramat mellan Stacy (John Robinson), Kathy Alva (Nikki Reed) och Jay Adams (Emile Hirsch).

Regissören Catherine Hardwicke gillar uppenbarligen att göra filmer om tonåringar. Dessutom är hon tydligen svag för Nikki Reed, medförfattaren till, och huvudrollsinnehavaren i, Hardwickes tidigare succé "Tretton". Om nu Reed absolut skulle vara med i Lords of Dogtown kunde hon väl ha fått en mer givande roll än den mer än lovligt jolmiga flickvännen till först Stacy och sedan Jay. Billigt.

Filmskaparna borde ha koncentrerat sig på att hitta nya infallsvinklar till historien kring Z-boys. Varför inte göra en film om den övervintrade hippien och fadersfiguren Skip Engblom? Eller kanske en mörkare film där Jay Adams självdestruktiva leverne gestaltas? I stället balanserar Lords of Dogtown ständigt på gränsen till nostalgiskt melodram och några gånger trillar filmen över på fel sida. Peraltas gäng älskar att berätta historien om de revolutionerande skateboardåkarna som bröt mot konventionerna, men i mina ögon är de farligt nära att bli gubbarna på ljugarbänken med den välkända frasen: "Det var bättre förr."