Högst upp på hotell Riverton i Göteborg, i Skybaren, väntar Jerry Johansson från Jokkmokk och Hampus Johansson från Överkalix otåligt. De har blivit intervjuade hela dagen och är trötta. Min intervju är den sista de unga skådespelarna ska göra idag. Jerry och Hampus är också lätt uttråkade, eftersom journalisterna ställer de flesta frågorna till regissör Jens Jonsson medan de snällt får lyssna till hans, enligt dem, långa utläggningar.

Medan Jens avslutar en annan intervju börjar jag prata med grabbarna, så att de ska få några sylar i vädret, åtminstone.

- Det var roligt att spela in filmen, en riktig upplevelse, säger Jerry som spelar Pingpongkingen Rille.

- Det var spännande, fyller Hampus i, som spelar Rilles brorsa Erik i filmen.

Var ni lättregisserade?

- Jaa, säger de båda.

- Vi hade lätt för att lära oss, menar Hampus.

Jerry höll nästan på att missa chansen att bli skådespelare på grund av en magsjuka. Han hade varit hemma från skolan en vecka och tyckte att det var dags att gå tillbaka, för att inte komma efter för mycket i skolarbetet. Just den dagen han kom tillbaka var ett filmteam på skolan för att hitta unga talanger till Pingpongkingen.

- De hade ställt upp en kamera och frågade vad jag hette och efter mina intressen. Sedan ringde de ett par veckor senare och bad mig komma till Gällivare. Efter femte provfilmningen säger regissören att jag med 95 procents chans har jag fått rollen. Då vart jag både glad och nervös.

- Det kändes roligt, men ändå nervöst att man skulle träffa så många nya människor. Och spännande, att få ser hur det går till att spela in en film, säger Hampus om känslan när han fick beskedet att han fått rollen.

Hur var det att spela mot varandra?

- Det var roligt, vi lärde känna varandra fort, säger Hampus.

Vill ni fortsätta med film?

- Ja, det vill jag. Men jag vill inte spela teater, säger Jerry.

- Det är roligt, så jag vill fortsätta. Men jag ska inte gå någon teaterskola, det behövs inte. Varför lära sig något man redan kan, säger Hampus.

Det kommer många frågor till Film.nu om hur man ska gå tillväga för att få en roll i en film. Jag passar på att fråga Jerry och Hampus om de har några tips till andra unga, lovande talanger.

Hampus: - Var dig själv.

Jerry: - Kommer det en chans att söka till en film tycker jag att man ska ta den, men var inte magsjuk. När man provfilmar ska man ta det lugnt, inte hoppa runt allt för mycket.

Nu kommer Jens Jonsson, regissören, och slår sig ner vid barbordet tillsammans med oss.

- Man ska inte hoppa runt, det var ett bra råd, skrattar han.

- Och skratta inte som en flicka!, utbrister Jerry och syftar på Jens karakteristiska skratt.

Jens fortsätter dock att skratta.

Finns det ett stort intresse bland ungdomar att vara med i film?

- Både och. Det finns en grupp som är väldigt intresserad av att vara med och spela och en grupp som inte alls vill vara med, ens om man bönar och ber dem. I storstäder tror jag att det är fler som söker sig till filmen, säger Jens.

Jerry böjer sig bakom Jens och viskar till filmbolagets representant, som står vid baren ett par meter bort.

- Kan jag få kranvatten med is?

Vad tyckte ni om att jobba med Jens?

- Det var roligt. Jag har aldrig träffat någon som skrattar så roligt som han, säger Jerry.

Jens börjar skratta igen.

- Jag tror inte det finns så många vuxna som man kan prata så bra med som med Jens. Jag var statist hos Kay Pollak i Så som i himmelen. När man pratade med honom var det bara film som gällde, säger Hampus.

Isvattnet anländer.

Det är dags för Hampus och Jerry att ge sig av. Jag ska fortsätta intervjun med Jens. Hampus reser sig från barstolen och Jerry börjar rota bland isbitarna i sitt vattenglas. Han fiskar upp en isbit, ställer sig bakom Jens och lyckas släppa ner den innanför hans tröja.

- Nej, nej, va f-n! Hörru du, din buse, ropar Jens.

Men busstrecket är snabbt glömt. Jens kramar killarna och säger hej då.

Hur fungerade grabbarna på inspelningen - var de lätta att jobba med?

- Du träffade ju dem här i åtta minuter. Tänk dig det i åttio dagar (skrattar), med helt andra krav på disciplin och koncentration, så får du en bild av det ungefär.

- De är fina, men det tufft med de här arbetspassen. En skoldag är kanske sex timmar lång, nu ska de plötsligt jobba åtta timmar om dagen. När de ska lära sig glosor kanske de har ett par stycken, nu måste de kunna två A4-sidor med text utantill. Det är en supertuff utmaning. Utifrån det perspektivet tycker jag att de har gjort ett jättebra jobb. De har även gjort många intressanta val i hur de har spelat sina karaktärer, säger Jens.

Är det svårare att regissera barn än vuxna?

- Det är roligt att jobba med skådisar, men det är j-vligt roligt med barn och ungdomar - jag tycker inte det är svårare. På inspelningen behandlar jag alla på samma sätt.

Jens säger att hans historier kommer från någon sorts abstrakt, undermedveten mylla. När han sätter sig för att skriva är han ofta helt tom i huvudet, sedan växer en handling fram, ungefär som när man skissar en teckning.

- Jag försöker jobba lustfyllt, ständigt klottrande, när jag skriver. Jag tänker aldrig "det här ska vara det stora manuset", utan skriver ner dialogfragment eller roliga formuleringar jag hört.

Och så ser du var det passar in sedan?

- Sedan börjar man nysta i det. Om jag till exempel ser ett par säkerhetsvakter som går runt och stöter på tjejer i gallerian där de jobbar kan det sätta igång en tankeprocess. Vad skulle hända om den ene vakten plötsligt blev förälskad i den andre? Vad jobbigt... Så börjar man tänka på vilsna situationer runt det, att han går och trånar efter honom kanske.

Relationen mellan bröderna i Pingpongkingen, bygger den egna erfarenheter från barndomen?

- Jag har ju en yngre bror, men vår relation har jag uppfattat som relativt okomplicerad ... eller det finns väl inga relationer som är okomplicerade, men det är inte det stora traumat i mitt liv. Det är lite bedrägligt när man skriver berättelser, skriver man om Sonja, 46, går man lika mycket in i henne som man gör i någon annan karaktär. Det är inte alltid så att karaktärer som på ett plan känns som att de borde ligga nära regissören är de som verkligen gör det. Men visst finns det element från min egen barndom i den här berättelsen.

Pingpongkingen kom till efter ett möte Jens hade med en verklig förebild till Rille, en kille som hade ett självpåtaget ansvar för pingisrummet på en fritidsgård. Därifrån kommer dialogfragment och uttryck som "jag är för snäll för mitt eget bästa" och "hade det inte varit för mina exceptionella lungor hade jag aldrig offrat mig".

- Därifrån började jag nysta - han tycker att han är för snäll. Det är ju hemskt, att man går omkring och är snäll och världen bara exploaterar en. Så går jag in i det livsödet och funderar lite. Sedan blir det till skisser och visuella idéer. Plötsligt dyker det upp en istron och grodor på en myr. Det är en associativ resa.

Pingpongkingen är Jens Jonsson långfilmdebut. Tidigare har han gjort många, prisbelönta kortfilmer som "Reparation" (2001), "K-G i nöd och lust" (2002) och "Bror min" (2003). Man skulle nästan kunna kalla honom för Kortfilmskingen.

Vad var det som fick dig att ta steget till långfilmen?

- En aspekt är att långfilm är ett mer tillgängligt format för många människor. Jag har inget emot kortfilm, men det är roligt att folk kan se ens film på bio, så att det inte bara blir en film för festivalperspektiv.

Skulle du önska att det fanns andra forum för kortfilm?

- Jag känner mig inte som en kortfilmsförespråkare, ofta tycker jag att kortfilm är rätt tråkigt att kolla på. Men det som har hänt, och händer, är att kortfilmen håller på att bli mer kommersiell. Nu säljs de på nätet, man kan ladda ner kortfilmer till sin ipod och se dem på en tunnelbaneresa till exempel. Det kommer att bli en renässans i och med teknikens utveckling. Den här (Jens lyfter upp min ipod som spelar in intervjun) är ju som en dvd-spelare som ryms i fickan.

Han menar att tålamodet bland dagens filmkonsumenter är mycket kortare än tidigare. Ett klipp på Youtube är ofta 1-2 minuter långt, och det har lett till att man ser på film på ett nytt sätt.

- Man kanske orkar hålla koncentrationen i fyra minuter, sedan vill man se ett annat klipp om det första inte levererar.

En debutfilm ska ta ut svängarna rejält, och det är något som Jens har tagit fasta på.

- Man ska passa på att verkligen utforska allt som känns som roliga idéer. Det finns ingen anledning att göra en debutfilm om den ska vara färdig och balanserad. Sådant kan man göra senare i livet.

Gäller det såväl berättandet som det tekniska?

- Ja visst. Man kanske väljer en estetik som känns lite utmanande eller, som i mitt fall, tillåter sig att göra lite längre monologer mitt i filmen som ett avstick. Hitta ett eget cineastiskt språk som man själv skulle vilja se på bio, det är så jag resonerar. Så får man hoppas att man inte är helt ensam om att vilja se det uttrycket ... då får man stå med struten i hörnet ett tag och skämmas (skrattar).

Från början, vad var det som lockade dig till filmen?

- Det är ett spännande uttrycksmedel, då det kombinerar massa saker som jag tycker är intressanta; bildberättande, musik och att jobba med skådespelare. Ett äventyrligt yrke tycker jag också att det är, faktiskt. Jag har bara gott att säga om det, just nu i alla fall, när vi sitter här och skålar i vatten, skrattar Jens.

- Nu när de här busungarna är ur vägen, då är det rena j-vla brisen faktiskt. Slipper man isbitar i ryggen är det helt lugnt, skämtar han.

Vad ser du för utmaningar framöver, nu när din första långfilm är klar?

- En utmaning är att göra en film som omedelbart och våldsamt griper tag i publikens intresse, slänger dem mellan våldsamma känslolägen så att de skrattar och gråter intensivt och krälar ut ur biosalongen omskakade, i ett tillstånd där livet är ytterst märkbart för dem. Det skulle jag tycka var en rolig utmaning att ge sig på. Jag vet inte riktigt hur den här filmen ska se ut, men det är min utmaning att göra den.

Jens skrattar en bra stund, men blir sedan lite allvarligare.

- Grundutmaningen för all kultur är att riva barriären mellan vi och dom. Det tycker jag är huvudidén med humanism och civilisation, där kulturen är det verktyg som finns att använda. Man kan förmedla att det finns folk som är ganska lika dig själv, och att det därför är onödigt att slå ihjäl dem ... att det är värt att visa omsorg för andra människor. Det är grunden i kulturen, att ingjuta någon sorts ... jag har inget ord för det ... bra kolsyra i människor. Ladda upp dem lite grann.

Har du något råd till den som själv vill börja göra film?

- Omge dig med människor som du tycker det är roligt att hänga med, så att själva filmprocessen blir lustfylld. Därför ska man undvika människor som kritiserar väldigt mycket, eller får en att känna sig obekväm eller korkad. Istället ska de kring dig göra dig glad och nöjd med det du gör.

Det finns olika strategier för att bli bättre på att göra film. Ett sätt är att plagiera andras filmer för att lära sig, tipsar Jens.

- Själv har jag gjort det många gånger, medvetet och omedvetet. Ridley Scott, Stanley Kubrick, Bergman, Roy Andersson - alla finns med.

Något som Jens har upptäckt är många inte har särskilt roligt när de gör film.

- Då kan man ställa sig frågan varför man håller på med det. Kanske ska man söka sig någon annanstans och göra något som man tycker är roligt.

Han spekulerar att det kanske sitter kanske ihop med synsättet att man ska lida när man skapar ett mästerverk.

- Jag vet inte var den uppfattningen kommer ifrån, man kanske vill att någon ska betala ett pris för att det ska komma ut något bra. Själv tror jag dock inte så mycket på lidandeperspektivet. I och för sig kan det vara ett lidande om man hemskt gärna vill göra en långfilm, men ingen som vill ge en pengar. Och kanske ett ännu större lidande när man sedan ser de filmer som är gjorda med de pengar man själv tycker sig skulle ha fått.

Det är dags att säga hej till Jens Jonsson som befinner sig mitt i en hektisk festivalperiod när jag träffar honom. Pingpongkingen har precis visats på Göteborgs filmfestival och därefter ska han vidare till nederländska Rotterdam. Några dagar tidigare visade han filmen på den prestigefyllda Sundancefestivalen i USA. Dagen efter intervjun kommer beskedet att hans film tagit hem två viktiga priser på den festivalen.

Att vi kommer att se mer av Jens framöver, det behöver vi inte tvivla på.

Bilder från denna artikel

•