Sexton år efter Ceausescus fall bestämmer sig ägaren till en lokal TV-station i en liten stad öster om Bukarest för att göra ett diskussionsprogram om detta. De som blir valda att delta är en alkoholiserad historielärare och en äldre herre som tidigare brukade klä ut sig till jultomte i stan. Dessutom tillåts tittare ringa in och uttrycka sina åsikter. Det visar sig att alla har olika uppfattningar om det som hände, och någon riktig klarhet i hur det verkligen gick till får man aldrig. Vissa hävdar att det aldrig skedde någon revolution i den lilla staden, andra att det visst gjorde det. Vad som blir uppenbart är dock att ämnet fortfarande, efter så pass lång tid, väcker starka känslor.

Visst handlar 12:08 öster om Bukarest om historia men den är definitivt ingen historielektion. Det ges inga tillbakablickar och inga historiska fakta mer än datumet när revolutionen skedde, och hela skeendet ses dessutom ur ett väldigt lokalt perspektiv. Snarare intresserar sig filmen för hur vi idag hanterar vår historia, hur det som skedde då blir förvrängt idag, beroende på hur folk vill framställa sig själva och på i vilken riktning de politiska vindarna blåser.

Filmen har en viss stillsam charm. Miljöerna har den där gråfula slitenheten som bara verkar existera i Östeuropa, människorna verkar nästan alla vara lite smått excentriska och det finns en sorts realistisk komik i gubbarnas beteende framför kameran.

Många scener i filmen är rätt roliga även om man inte precis gapskrattar. Ärligt talat kan de vara rätt roliga utan att man egentligen fattar varför. Min pappa är från Polen och jag känner igen humorn från honom. Kanske finns det alltså någon sorts östeuropeisk humor? Drar någon ett skämt är det inte meningen att man ska skratta. Varför skulle man det? Livet är hårt och verkligheten allvarlig. Istället ska man liksom småle inom sig medan man begrundar det absurda i tillvaron på en vodkaflaskas botten. Följden av detta är att 12:08 öster om Bukarest inte är världens mest lättillgängliga film, utan snarare en sådan som bara spelas på små biografer för nördiga entusiaster. Men jag tycker om den, och helt ensam om det kan jag heller inte vara, då filmen vann Camera d'Or i Cannes i år.