Det behöver absolut inte vara fel att låna bra idéer och smyga in en massa referenser i filmer, tänk bara på Shrek. Men då krävs det att de känns meningsfulla och tillför berättelsen något. Det gör de inte här. Huvudpersonen är en pojke som heter Arthur som drar ett tidigare orubbat svärd ur en sten (Känns det igen?). Han blir, för att rädda sin farmor ifrån vräkning, tvungen att leta efter en massa röda rubiner som hans försvunne farfar sägs ha gömt någonstans i trädgården. För att hitta dem krymps han till en myggas storlek och hamnar då hos ett pyttelitet folk som kallas minimojerna, vilka ser exakt ut som sådana där långhåriga små troll alla ungar av någon outgrundlig anledning samlade på för tio år sedan.

Den animerade versionen av trädgården är faktiskt riktigt vacker och naturen ser verklig ut - bara lite mer glansig, färgglad och sagolik - något som nog är den enda anledningen jag kan komma på till varför ett barn skulle slösa tid på att se filmen. Ungen skulle dessutom kunna köra den på ljudlöst läge utan att missa något relevant. Dels är dialogen inte alls så rolig och smart som den är i flera andra hyfsat nya animerade barnfilmer, och dels är den svenska dubbningen tämligen oinspirerad. Det enda lite roliga barnet skulle missa utan ljud är rappartisten Petters röst (som hör till en wiggerinsekt/nattklubbsägare) säga "fett maxat" och andra "coola" uttryck. Så fånigt att man nästan (men bara nästan) drar på smilbanden om man är desperat.

Minimojernas existens hotas av Den onde M, en elak jävel som skulle vinna alla lookalike-tävlingar som Lord Voldemort i Harry Potterfilmerna. Självklart lyckas Arthur inte bara hitta rubinerna och rädda minimojerna, utan han får även hångla upp och bli förlovad med deras prinsessa. Allt detta utan att publiken en enda gång får skratta, något som inte beror på en brist på försök till att roa oss. Platta skämt som begår självmord samma sekund de uttalas dyker frekvent upp, men det saknas en humor och charm som hade gjort den förutsägbara handlingen njutbar ändå. Där sagoinfluenserna i Shrek hottades upp och blev roliga genom parodi, blir sagoinfluenserna i Arthur och minimojerna bara onödiga och lämnar en fadd eftersmak.