Oscarsgalan

Jag skäms lite för att tackla detta ämne, då jag i all ärlighet inte än har sett ens hälften av de nominerade filmerna i år. Men jag tycker dock att Oscarsgalan är en sådan överdådig, incestuös, "klapp på axeln" tillställning att jag känner mig tvingad att kommentera. Tydligen så vann " The Hurt Locker" sex stycken statyetter, bl.a. för "Bästa Film" och "Bästa regi", något jag inte riktigt kan kommentera då jag inte sett filmen i fråga, men jag tycker ändå att det är befriande att en kvinna lyckas smyga in i denna väldigt patriarkala bransch och hävda sig. Det är sannerligen underligt att det tagit närmare 70 år för en kvinna att vinna bästa regi- statyetten, beror det på att kvinnor, precis som i andra yrken, har svårare att komma och "bli tagna på allvar" i en bransch som osar av cigarrer, testosteron och dyr whiskey. Eller har kvinnorna varit underrepresenterade i just regissörestolen, och är detta ett direkt resultat av branschens tillstånd? Vem vet? Det enda jag vet är jag verkligen ser fram emot att se " The Hurt Locker" och hoppas dels den lever upp till hypen och även att Kathryn Bigelows vinst i förlängningen öppnar upp för fler kvinnor att göra film, men även att Oscarsjuryn äntligen tagit av sig skygglapparna som tidigare gömt 50% av befolkningen.

En film jag dock sett och som också skördade framgångar på galan var James Camerons mastodontfilm Avatar, som knappast kan ha undgått någon med ögon. Filmen vann pris för " Achievement in visual effects", "Achievement in art direction", och "Achievement in cinematography", alltså bara priser för den spektakulära visuella skönheten i filmen, inte för det klyschiga innehållet.  Avatar innehåller dels fantastiska visuella inslag, banbrytande teknologi(som så ofta med James Cameron) och en ganska framträdande kritik både mot USAs imperialistiska utrikespolitik och även skövlingen av Moder Jord och exploateringen av folklslag som lever i harmoni med naturen på ett sätt som vi i väst inte gör längre. Om man bara ser till dessa komponenter, och bortser från det platta skådespeleriet,  den" John Rambo"-inspirerade dialogen och den allmänt stereotypa handligen överlag, så är Avatar, i min mening, en fantastisk film. Jag kommer ihåg att jag satt där i biosalongen, iklädd mina extremt snabba 3D- glasögon och kände mig som ett barn igen, jag tänkte inte ens på handlingen eller ens innehållet, jag blev helt tagen av den häpnadsväckande miljö som visades och jag var nog inte den enda som ,för ett ögonblick där, ville bo i denna magiska värld, i direkt symbios med naturen,i en värld avskalad alla ytligheter. Men sen tänkte jag att jag kanske inte vill vara en 3 meter lång smurf med kattögon och jättefötter, och vi har det ganska bra här på jorden.

Men filmen är sannerligen en visuell explosion och man lämnar biografen med tusen intryck och tankar, inga som rör handlingen, utan snarare känslan av att vi nyss sett filmens framtid.

Ur svensk synpunkt var galan ingen succè, Paul Ottoson vann två statyetter för sitt ljudarbete på " The Hurt Locker", och det är ju verkligen jättekul för honom.  Patrik Eklunds " Istället för Abrakadabra" fick gå hem lottlös, priset för bästa kortfilm gick istället till den dansk/amerikanska filmen " The New Tenants" med Vincent D'Onofrio i en roll. Jag längtar tills en svensk film är däruppe och tampas om de stora priserna, även om jag inser att det är svårt för ett litet land som Sverige att hävda sig. Men jag har hopp, en dag kommer en svensk stå däruppe och tacka Drottning Silvia och köttbullen och vi kan alla känna oss stolta.

Ett stort grattis till Christoph Waltz som tog hem priset för bästa manliga biroll för sin roll som Col. Hans Linda i Tarantinos Inglorious Basterds. Även om jag inte är världens största Tarantino fan, och denna film är sannerligen inget undantag, så är Christoph Waltz en fantastisk skådespelare som verkligen gav liv till filmen, och det ska bli kul att se vad han hittar på nu.

Horror oooooh...

Jag är en horrorbuff, och jag bär titeln med stolthet. Ända sedan jag var en liten pöjk så har skräckfilmen varit ett konstant element i mitt liv, även om jag efter filmstudier har upptäckt att allt inte bara handlar om blod, zombies och skrikande ungdomar i skogen. Men fascinationen finns kvar. Jag kan fortfarande bli barnsligt uppjagad och exalterad av Michael Myers som smyger sig på sina ont anande offer, det krypande obehaget i The Shining och morbidieten i Cannibal Holocaust.

Även om genrer genom åren fått fram otaliga mästerverk så har den precis som alla andra genrer producerat några riktiga bottennapp, detta går inte att förneka. Många som jag pratat med om skräck klagar på att de ofta är stöpta ur samma form, alltid samma trötta stereotypa karaktärer och att de ofta inte är realistiska. Detta kan man säga om många filmer, inom många olika inriktningar, t.ex. "rom-coms" eller action. Hur ofta har man inte sett en knasig men älskvärd tjej från fel sida av spåren få mannen hon alltid drömt eller Bruce Willis som spränger samma byggnader och bekämpar samma ryssar. Så denna kritik finner jag vara något ogrundad. Skräcken har precis som många andra filmer hittat ett koncept som funkar. Hollywood vill sälja biljetter och tjäna pengar. Man tillhandahåller en produkt som ska uppfylla ett syfte, i detta fall skrämma livet ur folk och för att göra måste man veta vad folk är rädda för. Döden, ensamhet, övergivenhet, blod och mörker är återkommande teman i filmer, men paketeras bara på olika sätt inom olika genrer.

Jag tänkte bara kort nämna några av mina favoriter, i ingen speciell ordning som har påverkat mig på ett eller annat sätt.

Halloween(1978) var föregångaren till bl.a. Scream(1996) och den mindre bra I know What you Did Last Summer(1997). Premissen är ganska enkel, galen, empatilös psykopat mördar sin syster, blir inlagd på mentalsjukhus, men rymmer många år senare, på Allhelgonaafton, med blodiga planer i sinnet..

Denna film blev Jamie Lee Curtis stora genombrott i rollen som mördaren Michael Myers syster och tillika målet för hans blodiga planer.

Det som gör denna film till en sådan tidlös klassiker är sannerligen inte handligen, även om Michael till synes själlösa ondska även från ung ålder var chockerande, utan det är snarare spänningen som byggdes upp konstant under filmen. Man blandar mördarens POV med skrämmande musik och obehagliga scener där vi är osäkra på när och hur mördaren ska slå till. Denna films uppbygganad, och även Texas Chainsaw Massacre, låg till grund för den återfödelse av genrer som skedde under 1990-talet. En blandning av peeping-tom oro med vetskapen om kommande skräck blev för mycket många och filmen fick motta mycket kritik för sitt explicita material, men det var en av de första skräckisarna jag såg och sedan den gången har jag säkert sett den 15 ggr. För som vi vet, Evil never dies....

The Shining(1980) är Stanley Kubricks tolkning av en Stephen King novell som ofta framställs som en av tidernas bästa skräckfilmer. Detta tyckte dock inte Stephen King, som var så missnöjd med tolkningen av han lät en mini-serie göras där hans vision kom fram mer. Den når dock inte upp till "originalet".

Detta är fasansfull historia om den kämpande författaren Jack Torrance( Jack Nicholson) och hans familj som ska se efter The Overlook Hotel under en vinter, mest för att ge Jack lugn och ro för att jobba på sin roman. Familjen upptäcker snart att hotellet ruvar på hemska hemligheter och driver Jack in i vaninne, och en resa in i det övernaturliga och de mörka delarna äv människan påbörjas..

Denna film har allt en skräckfilm ska ha. Ödsliga scenerier, en släng av det övernaturliga, en osäker utgång och fantastiska skådespelarprestationer. Jack Nicholson var perfekt i rollen och levererar en övertygande och skrämmande inblick i en man som tappat fotfästet och kontakten med verkligheten. Har ni inte sett denna pärla så finns det inget hopp för er.

Om ni däremot är sugna på något som inte får en att nagla fast sig i soffan av panikångest så kan kanske en splatter är något för er. Jag skulle kalla splatter-genrer för skräckens svar på "chick flicks". De utmanar en inte intellektuellt, inbjuder inte till reflektion utan är sevärda för det överexplicita våldet som till slut nästan blir skrattretande och den visuella överdådighet många innehåller.

Braindead, Zombie Holocaust, Cannibal Holocaust, Night of the Living Dead är alla kultfilmer dels för deras chockvärde och dels för att de utmanade den gängse uppfattningen om våld i film, och presenterade filmer som stack i ögonen på föräldrar och förstå-sig-påare över hela världen som hävdade att detta explicita våld skadade våra barn etc etc. Jag hävdar dock att dessa filmer avdramatiserar döden, så länge de är gjorda med en komisk( Braindead) eller politisk grund ( Cannibal Holocaust). Det som visas i dessa filmer är inte hälften så skrämmande som det som visas på nyheterna varje dag, och eftersom film alltid varit en samhällsreflerkterande medium så är det naturligt att genrer växer fram som är en reaktion på det otroliga våld som sker överallt i världen. Men de kristiseras för att de går emot den förlegade bilden av äppelkäcka "suburban bliss" med stereotypa, icke-hotande kärnfamiljer som lever perfekta liv i perfekta samhällen, helt separerade från omvärldens ibland bistra realiteter. Dessa filmer finns och kommer fortsätta göras, så länge folk köper biljetter och i förlägningen så länge folk vill se en dramtiserad bild av skräck och våld istället för att titta på världen omkring de.

Mer dokumentär..

Jag är hookad! Som en cokefiend sitter jag här och knarkar dokumentärfilm. Jag som trodde det bara var en sån där 24-timmars influensa liknande, men ack så fel jag haft.

Jag har bl.a. sett Grey Gardens(1976), en film från "direct cinema" inriktningen av dokumentärer, som har samma komponenter som cinema varitè. Man visar livet så som det är, kameran blir ett verktyg för att visa vanligt liv, utan de begränsningar som mer styrda dokumentärer innefattar. Handhållna kameror underlättade denna typ av filmande för att det blir enklare att fånga "sanningen" när man slipper steadycam som i sin form kan vara begränsande, både praktiskt och estetiskt.

För att återgå till filmen i fråga, Grey Gardens, som är regisserad av bröderna Maysles, kretsar kring de förra societetslejonen Edith " Big Edie" Ewing Bouvier Beale och hennes dotter Edith "Little Edie" Bouvier Beale som bor i ett flådigt hus i det exklusiva området East Hamptons utanför NY. Filmen visar deras brokiga relation, förlorade drömmar och livets ibland råa realitet. Bägge kvinnorna har levt sina liv i NYs överklass men är nu förpassade till ett liv i ett nergånget hus med massa katter och grävlingar som enda sällskap förutom varandra.

Detta är en tragisk historia om ensamhet, utsatthet och hur fallet från toppen ibland kan vara väldigt högt. Little Edie poängterar ständigt hur hon inte trivs med ensamheten i huset, hur hon ska flytta tillbaka till New York och starta ett nytt liv, men samtidigt så tyngs hon av skulden av att lämna sin gamla mamma ensam. Big Edie, som tidigare varit en relativt framstående sångare, anser sig nu för gammal för att leva ett liv utanför huset, och tar ut sin frustration på sin dotter genom att ständigt kritisera och förlöjliga henne.

Jag tycker detta är en intresant film och en intressant skola av dokuentärfilm, men filmen kan ibland bli lite monoton och repetitiv. Kvinnorna sjunger, bråkar, äter, dottern klagar, mamman klagar sedan börjar de om igen dagen efter.  Detta blir aningen frusterande, till och med irriterande efter ett tag, och man önskar bara att dottern skulle flytta därifrån och lämna denna elaka gamla tant med sina katter.

Men det gör hon inte, och däri ligger filmens poäng och hela genrerns behållning. Livet kommer inte med en redigerngsfunktion, praktikalitet och trygghet kommer ofta före drömmar och visioner. Little Edie vill så mycket, trots att hon var 56 vid inspelningen, men hennes mamma intalar henne att hon inte duger och att ingen man vill ha henne. De har något slags vrickat beroendeförhållande, där modern trots sina oförmåga att uttrycka kärlek, ändå uppenbarligen älskar sin dotter och vill ha henne kvar. Dottern å andra sidan finner trygghet i sina begränsningar, och även om hon har en väldigt infantil framtoning indränkt i undertryckt sorg, så är hon tryggare i huset än i denna stora världen, som kanske inte vill ha henne.

Detta är sannerligen inte en feel-good film, man stänger av och känner sig vemodig och hopplös, samtidigt som filmen inbjuder till relektion. Man undrar vad som hänt i deras liv för att driva dem in i denna destruktiva värld av ensamhet och sorg. Och man önskar att man aldrig hamnar där själv...

Nu till något helt annat..

American Movie(1999) handlar om den evigt optimistiska slackern Mark Borchardt, som har som livs mål att göra en "amerikansk klassiker", i hans fall splatterfilmen Northwestern. Projektet har pågått i 7 år, men hela tiden skjuts inspelningen upp, på grund av både personliga och ekonomiska problem. Trots problemen dör aldrig Mark's entusiasm, och hans driv och passion för denna film är smittande och man hoppas verkligen att det ska bli en succè, även om oddsen talar emot honom. Vi får utöver Mark träffa hans familj, som försöker vara uppmuntrande, men börjar tvivla på om han någonsin kommer kunna slutföra filmen. Mark's farbror Bill, en gammal man som verkar trött på livet agerar som huvudfinansiär, och även han påverkas av Mark's entusiasm och deras relation är både underhållande och rörande. Filmens behållning, förutom Mark, är hans tröge,narkotika och alkoholskadade kompis Mike, som bara verkar glida med, egentligen omedveten om vad som försigår runt honom. Han bara är. Och det räcker långt.

Samtidigt som filmen är i grunden positiv, så visar den även en grupp människor som verkar utanför den amerikanska drömmen, men som desperat försöker bli en del av den. Och man hoppas att de når fram.

På tal om den amerikanske drömmen så kan jag rekommendera Spellbound, en intressant och lättsam dokumentär om åtta ungdomars väg till The National Spelling Bee( stavningstävling) och deras rigorösa träningsschema, där varje dag är fullspäckad med lexikon och repetition. Den är fascinerande och imponerande, dessa ungdomar är väldigt flitiga och ger upp mycket för att träna, t.ex. sociala aktiviteter och sport. Men de vill lyckas till varje pris, för om man inte är först är man sist, en inställning som är ett direkt resultat av jakten på den amerikanska drömmen, som skymtas vid horisonten i detta fall förklädd i lexikon och dataprogram.

Bägge dessa filmer visar drömmen många har att "bättra sig", att visa sig värdig andras beundran, även om filmerna har väldigt olika utgångspunkter. Denna dröm kan i vissa fall leda till rikedom och berömmelse men i de flesta slutar den med besvikelse och förlustens bittra eftersmak.

Så start watchin´!

Dokumentärer

På senaste tiden har jag varit väldigt inne på dokumentärer, allt från mockumentaies a la And God Spoke(1993) till The King of Kong: A Fistful of quarters(2007). Jag vet inte vad den nyfunna passion för dokumentärer kommer ifrån men jag antar att jag känner mig lite mätt på fiktionens uppenbara konstruktion och suktar efter lite hederlig realism, hur nu den än ser ut.

The King of Kong: A Fistful of quarters är en hysteriskt rolig, men bitvis hjärtskärande historia om Bill Mitchell aka The King, den legendariska Donkey Kong spelaren och dåvarande världsrekordhållaren, och hans utmanare Steve Weibe, som får gå till extrema längder för att visa sig värdig i detta digra sällskap.

Anvil: The Story of Anvil(2007) är en fantastisk film om två till synes avdankade rockgubbar, som forsöker slå sig fram i en ungdomsfixerad bransch 25 år efter deras genombrott. En film fylld av dråpliga scener a la Spinal Tap, ohämmad passion och vilja, kärlek och vänskap.En film om att aldrig ge upp, hur mcyket än oddsen talar emot dig. Lite Spinal Tap möter The Wrestler. SE !!!!

Se även And God Spoke, Trekkies, American Movie, Grizzly Man, Trekkies 2 och varför inte This is Spinal Tap, om ni nu på något sätt missat den. Nu har lite smått och gott så knock yourselves out och upplev lite "verklighet" i denna värld av konstruerad verklighet. Eller för alla stoners därute, kolla på Super High Me, samma sak som Super Size Me fast med gräs istället för hamburgare=).

I wanted to be a hero. I wanted to be the center of attention. I wanted the glory, I wanted the fame. I wanted the pretty girls to come up and say, "Hi, I see that you're good at Centipede."

PS. Jag hade skrivit värsta debattartikeln om detta ämne men när jag skulle posta det så försvann det, jag befarar att denna sida är förhäxad för att förhindra mitt bloggande. Får nog ringa hon lilla tjejen i Poltergeist så att hon kan: Exooooooorcise the demons" DS.

It's NOT Complicated..

Goddag vänner!

Har sedan sist sett en massa film, några bra och några mindre bra.. 

Jag läste i en tidning för ett tag sedan om filmen It's Complicated(2010), med Meryl Streep och Alec Baldwin som ett frånskilt par som under försöker komma underfund med sina känslor för varandra, och i processen lära känna sig själva.

Jag vet att man inte ska ta recensioner som står på framsdan på fär stort allvar, då de ofta är utdrag helt tagna ur sitt sammanhang och inte alls behöver vara talande för filmen. Detta är ett sådant exempel.

På framsidan stod det något i stil med: Film kan inte bli roligare än så här! Och: Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv". Detta lovade ju sannerligen väl så jag såg den, med förhoppningar att skåda något fantastiskt, något som skulle förändra sättet jag ser på film, och i förlängningen även livet..Så blev det inte riktigt.

Meryl Streep spelar en framgångsrik kvinna, som har allt man kan drömma om, underbara barn och massa pengar. Men när hennes ex-man( Alec Baldwin) åter dyker upp i hennes liv, nu omgift, så tvingas hon gå på djupet med sina känslor och varför allt blev so complicated..

Alec Baldwin och Meryl Streep är bägge duktiga skådespelare, som lyckas väcka liv i de här ganska platta, ointressanta och stereotypa karaktärerna och åstadkomma någon slags intensitet i filmen.  Steve Martin som en udda arkitekt/ kärleksintresse för Streep, är väl också hyfsad, jag är dock av uppfattningen att han inte är rolig. Alls. Han ser bara ut som en lergubbe som bäst passar i Disney-filmer om talande hundar eller jättelika mormonfamiljer( Cheaper by the dozen). Och när han ska framföra något av seriösare karaktär tycker jag han faller platt, hans framförande känns krystat och hans samspel med Meryl Streep saknar gnista och passion.

Sedan känner jag mig tvingad att nämna hur regissören Nancy Meyers har lyckats reducera John Krasinski( The Office) till en förpubertal, tafatt tönt. Och inte en rolig tönt med sjävldistans och sarkastisk humor utan en tråkig tönt a la Jamie Kennedy...

Birollslistan består av mer eller mindre etablerade skådespelare, Meryl Streeps son spelas t.ex av Hunter Parrish( Weeds), men problemet kvarstår, jag tror inte på deras sockrsöta, infantila familjerelation som i vissa stunder är rent ut sagt obehaglig( om ni sett filmen vet ni vilken jag menar, hint: säng). Hela familjekonstelation känns krystad och tillgjord, utan vare sig naturliga känslor eller uppriktig intimitet.

Ja, hela filmen kan sammanfattas i ett ord: Krystad.

Regissören Nancy Meyers( What Women Want, The Holiday) är känd för att göra filmer om medelålderskvinnor för medelålders kvinnor, antar jag. Jag inser att i filmens värld, där så mycket kretsar kring ungdom och skönhet, så finns det en marknad för filmer som handlar om folk med rynkor och kesolår, men det är synd att dessa fimer oftast är så klyschiga med utstakade stereotypa mansbilder, och även en generell syn på kvinnor som perfekta varelser vars enda problem är de som män orsakar. Denna inställning är väldigt vanlig inom självhjälpsböcker, något vi undersökt i skolan, där kvinnor måste ändra mäns "naturliga" sociala mönster för att uppnåa samma nivå av "upplysning". Även böcker riktade mot män uppmanar de att ändra den socialt inpräntade modellen för hur en man "ska" uppträda och ersätta den med den ny förbättrad. Detta resonemnag har sina poänger, men problemet med de är samtidigt att problemen ofta är kulturellt betingade och är svåra att generellt applicera på ett samhälle. Men det tåls att undersökas.

Jaja, för att återgå till filmen, så är den lite väl förutsägbar för att vara intressant, dock är det inte riktigt givet hur den ska sluta men har man sett Nancy Meyers tidigare verk kan man gissa.

Kärleken är svårdefinierad och svår att underhålla, och även om den försvinner eller bleknar finns den alltid kvar. Men kärlek är inte lätt och det är svårt att veta vart den för en. Typ så skulle en synopsis för denna film låta. Jävligt klyschigt, pardon my french..

Men den är lättsmält, smårolig och borta lika snabbt snabbt som creditsen rullar, rekommenderas för filmkväll med mamma och mormor, eller som en rolig scam på grabbkvällen.

Betyg: 2/5