Jag är en horrorbuff, och jag bär titeln med stolthet. Ända sedan jag var en liten pöjk så har skräckfilmen varit ett konstant element i mitt liv, även om jag efter filmstudier har upptäckt att allt inte bara handlar om blod, zombies och skrikande ungdomar i skogen. Men fascinationen finns kvar. Jag kan fortfarande bli barnsligt uppjagad och exalterad av Michael Myers som smyger sig på sina ont anande offer, det krypande obehaget i The Shining och morbidieten i Cannibal Holocaust.

Även om genrer genom åren fått fram otaliga mästerverk så har den precis som alla andra genrer producerat några riktiga bottennapp, detta går inte att förneka. Många som jag pratat med om skräck klagar på att de ofta är stöpta ur samma form, alltid samma trötta stereotypa karaktärer och att de ofta inte är realistiska. Detta kan man säga om många filmer, inom många olika inriktningar, t.ex. "rom-coms" eller action. Hur ofta har man inte sett en knasig men älskvärd tjej från fel sida av spåren få mannen hon alltid drömt eller Bruce Willis som spränger samma byggnader och bekämpar samma ryssar. Så denna kritik finner jag vara något ogrundad. Skräcken har precis som många andra filmer hittat ett koncept som funkar. Hollywood vill sälja biljetter och tjäna pengar. Man tillhandahåller en produkt som ska uppfylla ett syfte, i detta fall skrämma livet ur folk och för att göra måste man veta vad folk är rädda för. Döden, ensamhet, övergivenhet, blod och mörker är återkommande teman i filmer, men paketeras bara på olika sätt inom olika genrer.

Jag tänkte bara kort nämna några av mina favoriter, i ingen speciell ordning som har påverkat mig på ett eller annat sätt.

Halloween(1978) var föregångaren till bl.a. Scream(1996) och den mindre bra I know What you Did Last Summer(1997). Premissen är ganska enkel, galen, empatilös psykopat mördar sin syster, blir inlagd på mentalsjukhus, men rymmer många år senare, på Allhelgonaafton, med blodiga planer i sinnet..

Denna film blev Jamie Lee Curtis stora genombrott i rollen som mördaren Michael Myers syster och tillika målet för hans blodiga planer.

Det som gör denna film till en sådan tidlös klassiker är sannerligen inte handligen, även om Michael till synes själlösa ondska även från ung ålder var chockerande, utan det är snarare spänningen som byggdes upp konstant under filmen. Man blandar mördarens POV med skrämmande musik och obehagliga scener där vi är osäkra på när och hur mördaren ska slå till. Denna films uppbygganad, och även Texas Chainsaw Massacre, låg till grund för den återfödelse av genrer som skedde under 1990-talet. En blandning av peeping-tom oro med vetskapen om kommande skräck blev för mycket många och filmen fick motta mycket kritik för sitt explicita material, men det var en av de första skräckisarna jag såg och sedan den gången har jag säkert sett den 15 ggr. För som vi vet, Evil never dies....

The Shining(1980) är Stanley Kubricks tolkning av en Stephen King novell som ofta framställs som en av tidernas bästa skräckfilmer. Detta tyckte dock inte Stephen King, som var så missnöjd med tolkningen av han lät en mini-serie göras där hans vision kom fram mer. Den når dock inte upp till "originalet".

Detta är fasansfull historia om den kämpande författaren Jack Torrance( Jack Nicholson) och hans familj som ska se efter The Overlook Hotel under en vinter, mest för att ge Jack lugn och ro för att jobba på sin roman. Familjen upptäcker snart att hotellet ruvar på hemska hemligheter och driver Jack in i vaninne, och en resa in i det övernaturliga och de mörka delarna äv människan påbörjas..

Denna film har allt en skräckfilm ska ha. Ödsliga scenerier, en släng av det övernaturliga, en osäker utgång och fantastiska skådespelarprestationer. Jack Nicholson var perfekt i rollen och levererar en övertygande och skrämmande inblick i en man som tappat fotfästet och kontakten med verkligheten. Har ni inte sett denna pärla så finns det inget hopp för er.

Om ni däremot är sugna på något som inte får en att nagla fast sig i soffan av panikångest så kan kanske en splatter är något för er. Jag skulle kalla splatter-genrer för skräckens svar på "chick flicks". De utmanar en inte intellektuellt, inbjuder inte till reflektion utan är sevärda för det överexplicita våldet som till slut nästan blir skrattretande och den visuella överdådighet många innehåller.

Braindead, Zombie Holocaust, Cannibal Holocaust, Night of the Living Dead är alla kultfilmer dels för deras chockvärde och dels för att de utmanade den gängse uppfattningen om våld i film, och presenterade filmer som stack i ögonen på föräldrar och förstå-sig-påare över hela världen som hävdade att detta explicita våld skadade våra barn etc etc. Jag hävdar dock att dessa filmer avdramatiserar döden, så länge de är gjorda med en komisk( Braindead) eller politisk grund ( Cannibal Holocaust). Det som visas i dessa filmer är inte hälften så skrämmande som det som visas på nyheterna varje dag, och eftersom film alltid varit en samhällsreflerkterande medium så är det naturligt att genrer växer fram som är en reaktion på det otroliga våld som sker överallt i världen. Men de kristiseras för att de går emot den förlegade bilden av äppelkäcka "suburban bliss" med stereotypa, icke-hotande kärnfamiljer som lever perfekta liv i perfekta samhällen, helt separerade från omvärldens ibland bistra realiteter. Dessa filmer finns och kommer fortsätta göras, så länge folk köper biljetter och i förlägningen så länge folk vill se en dramtiserad bild av skräck och våld istället för att titta på världen omkring de.