Många regissörer har känt ett behov av att ta sig tillbaka till sin ungdom och till dess glada skoldagar. Jean Vigo gjorde sin smått upproriska "C i uppförande", Lindsay Anderson gjorde "If..." och Louis Malle gjorde med "Au revoir les enfants" kanske den film som har flest likheter med filmen som just nu håller på att recenseras.

Att "Mellan väggarna" är en realistisk film är svårt att sticka under stolen med, varför man nu skulle vilja göra något sådant? Cantets kanske största styrka ligger i att skapa realistiska miljöer, och att han förmodligen är en av de bästa i världen på att göra just det bekräftas av den här filmen. Till sin hjälp har han denna gång författaren François Bégaudeau som porträtterar sig själv i rollen som filmens huvudkaraktär och lärare. En lärare som, allt eftersom, tappar greppet om sin klass.

Skolans själva grundproblem (hur man effektivt och fruktsamt ska lära elever som oftast inte vill lära sig något) är kanske filmens huvudtema. Människans och framförallt barnets tendens att tänka irrationellt framträder tydligt i filmen, och vi får även se hur svårt det är att återta kontrollen från massan, speciellt när man är utan hjälp.

Att filmen utspelar sig i det mångkulturella Paris är kanske en av de viktigaste delarna i berättelsen. Cantet slipper anstränga sig för att komma nära ämnen som klass och ras.

Klassens elever är alla nyanserat framställda, vissa mer sympatiska än andra och vissa mer problematiska än andra. En av de viktigare karaktärerna i filmen, Souleymane, är eleven som väsnas och stör mest. Det visar sig också att det är han som får lida mest för det lilla uppror som startas av klassen.

Det är just här Cantet och Bégaudeau lyckas som bäst. De lyckas nämligen med konststycket att nyansera orsaken och dess effekter. Den onda cirkeln som klassen hamnar i har ingen egentlig start. Och som vi får se i slutet, inget egentligt slut då en ny klass snart kommer att befinna sig, mellan väggarna, i det klassrum som nu står tomt.