Filmen börjar med en lovande bild på rektorn när hon är på väg till en klass för att meddela att det snart ska anordnas ett disco. Vi får redan här reda på att filmen strävar efter en viss realism. Fotot är smakfullt kornigt och skakigt och musiken är nästan helt frånvarande.

Våra huvudkaraktärer är tre unga flickor som ser fram emot den kommande festen. De förbereder sig så gott de kan, men en smärre incident skapar en spricka i flickornas relation. En enhet splittras, och som vi vet är ensam svag.

Germanika berättar en historia som handlar om hur det kan vara när man befinner sig i stadiet mellan barn och vuxen. Vi ser flickorna ibland rökandes, ibland sugandes på en godisklubba. "Everybody dies but me" är en mörk film, precis som dess titel antyder. Men man får känslan av att det är lite för mörkt, fast det kanske är så att det är jobbigare att växa upp i Ryssland än vad det är i Sverige, även fast jag har svårt att tro det.

"Everybody dies but me" fungerar på två plan. Om man som vuxen/förälder har glömt bort hur besvärligt det var att växa upp kan filmen väcka de minnen som man lyckats förtränga och på så sätt öka förståelsen för våra barn. Eller så kan unga människor se den och känna igen sig i karaktärernas problem och däri finna någon slags tröst, när ingen annan förstår en.

För alla oss andra saknar filmen en funktion, förutom för alla dem som uppskattar en välarbetad och snygg yta där inget överflödigt förekommer och där saker får ta sin tid.

I väntan på Valeriya Gai Germanikas nästa film, som förhoppningsvis är något fylligare, kan vi med gott samvete se denna stilövning, trots att den ekar relativt tomt.