George Nail lever med sin fru och son i ett stort hus mitt i en tillsynes säker villaförort kallad Le Parc. Allt är frid och fröjd till dess att Paul Hammer blir deras granne. Paul är rik, ensam och har en plan. Han ska, under en tid när Paris står i lågor på grund av medel- och arbetarklassernas uppror, öppna ögonen på den blundande överklassen. Han vill skapa en reaktion. Han tänker korsfästa George Nail på kyrkporten.

"Parc" är en vacker skapelse, eller mer av ett mystiskt tillstånd, som man dessvärre inte förstår sig på. I och med att du alltid frågar vad som försiggår missar du heller inte det filmiskt vackra på duken. Men för mig räcker inte det konstnärliga för att höja den komplexa handlingen.

Det spred sig lite av ett lugnt, harmoniskt, oförstånd efter filmens slut. "Parc" är en svår film och det fanns hela tiden en känsla av att det snart kommer att klarna, men det gör det aldrig. Jag tänkte att bakom de vackra klippen, bakom den trollbindande musiken och bakom det svårfångade manuset har regissören något stort och viktigt att säga. Men jag förstod dessvärre aldrig vad det var.

Med det sagt vet jag dock fortfarande inte riktigt vilket betyg jag ska ge. Jag tycker inte man slösar sin tid genom att se filmen, men jag tycker samtidigt att man lika gärna skulle kunna ta en promenad istället.

Känner du för vackra klipp, underbart ljudarbete och svårfångad fransk dialog, gå och se. I annat fall, stanna hemma.