Med filmer som "Allt om min mamma", "Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott" och "Att återvända" har Pedro Almodovar befäst sin position som en av vår tids främsta filmmakare. Få kan som han berätta om livets svårigheter med precis lagom mycket svärta och ofta med en underfundig humor. Karaktärerna är alltid kantstötta, drabbade av tragiska öden men ändå färgstarka och utforskande och alltid behandlade med en stor portion kärlek. Passion är det ord som bäst beskriver Almodovar. Och underhållning är det jag räknar med att få när jag hyr en av hans rullar.

"The skin I live in" är något helt annat. Skräck har vissa föreslagit. Jag skulle hellre sammanfatta det som ett nervspänt drama - om en sjuk man som lever ut sin perverterade fantasi.

Antonio Banderas spelar plastikkirurgen Robert Ledgard som gjort det till sin livsuppgift att skapa en syntetisk hud som klarar mycket höga temperaturer. Han döper den till Gal, efter hustrun som blev svårt brännskadad och senare avled i sviterna efter en bilolycka.

Den nya huden provbärs av en mystisk kvinna, Vera, som han håller inlåst i sitt gigantiska och ensligt belägna hus. Stackars Vera tillbringar dagarna med att göra konstiga skulpturer och yoga - ständigt kameraövervakad, medan Ledgard stirrar på henne från rummet intill där han monterat upp en gigantisk tv-skärm. Dessa voyeurscener tillhör för övrigt filmens vackraste, tv-skärmen blir som en tavla då Vera likt en Venus ligger lättjefullt utsträckt på en madrass och läser en bok.

Berättartempot är makligt, den sexuella spänningen mellan doktorn och hans patient är påtaglig. Men sen spårar det ur. Anledningen till varför kvinnan befinner sig i huset involverar både svek, hämnd och sinnessjukdom. Det låter intressant, men är i själva verket bara krystat, och mycket obehagligt. Jag finner Ledgards förfall, ett sorgligt offer för sina perverterade fantasier, högst ointressant. Det hela reduceras till en platt historia med stort fokus på sex och psykisk terror som lämnar i alla fall mig med en gnagande känsla av ångest.

Ett plus är Banderas som gör en trovärdig tolkning av denna moderna Frankenstein.