En kvart in i Peter & co:s förra film "Sommaren med Göran" fick jag nog och stängde av. Mina förhoppningar var med andra ord långt ifrån skyhöga inför "En gång i Phuket". Men:

Tre minuter in i filmen sitter jag och småflinar. Tio minuter senare har jag kapitulerat fullständigt. Jag gillar det här. Det är inte genialt, det är inte banbrytande och det är fan inte vågat.

Men det är roligt, charmigt och det är - kanske mer än någonting annat - harmlöst och sympatiskt.

Peter Magnusson spelar den klassiska förvirrade "mitt i livet"-mannen som ännu inte hittat den stora kärleken (eller den stora passionen eller... ja, egentligen har han inte hittat någonting ännu). Du har sett honom förr, men börja inte klaga på det nu. Han säger upp sig från jobbet, åker till Phuket för att skriva en bok, träffar en frigjord norska (Jenny Skavlan) och en kvinnlig version av sig själv (Susanne Thorsson). Sedan ligger han lite och sedan blir han kär, men det fattade ni och det är inte det viktiga. Det är karaktärerna och de enskilda scenerna som gör den här filmen. Man gillar dem, man skrattar med dem och man förlåter dem.

Det är väldigt lätt att förlåta den här filmen, och det måste man ibland: Vissa scener (inte många) är direkt dåliga och historien är ofantligt förutsägbar. Fast även om man aldrig tvivlar på vart filmen är på väg överraskas man flera gånger av hur den tar sig dit. Men skit i allt det där: Det här är en rolig film. Skådisarna gör ett bra jobb, varje scen innehåller sina små lustigheter och småleendet stannar på mina läppar fram till eftertexterna även om jag sällan skrattar högt (det gör däremot tanten bredvid mig; hon släpper ifrån sig små vrål av lycka med jämna mellanrum genom hela filmen).

Om en vecka minns jag nog inte vad den här filmen handlade om men idag fick den mig att le, och det räcker långt i ett svinkallt vinter-Stockholm med 7 soltimmar per dygn. Tack, Peter. Allt är förlåtet.