Plötsligt måste Jason och Sophie ta tag i sina liv och bli vuxna, vilket sätter existentiella frågor i rörelse; vad drömde de om att bli i sina liv, vad finns det för obefriade förväntningar och kanske den hårdaste av dem alla, hur lät de sina liv försvinna på det här viset.

Precis som i hennes senaste film, smått underbara "Me and you and everyone we know", spelar Miranda July själv huvudrollen och står för manus och regi och som hennes livsvän ser vi Hamish Linklater. De spelar ett par som mer liknar vänner, och kanske till och med syskon, än ett passionerat kärlekspar. Det bidrar starkt till den lågmälda, långsamma tonen som genomsyrar flöde, bild och färg och då också händelserna.

Persongalleriet är genomtänkt och bra och framför allt så är det så otroligt befriande med genren american indiependent, en spelplats för de mindre plastiga.

Julys tidigare film, "Me and you and everyone we know" från 2005, handlar om en videokonstnär som söker kärleken. En väldigt fin och samstämd berättelse om något udda karaktärer. Precis som denna är "The Future" nog meningen att vara en klartänkt kärlekssaga men det fungerar inte riktigt, för att det är som att July vill säga för mycket på en gång och problemet är att det aldrig riktigt lyfter. Fler liknande drag de båda filmerna igenom är den ibland mörka, men underfundiga humorn som ibland går åt det bisarra hållet, en stor del av behållningen.

Problemet med "The Future" är spretigheten, July vill berätta för mycket vilket göra att man till slut inte riktigt vurmar för karaktärerna. Det blir också övertydligt hur hennes performancekonstnärskap dominerar vissa scener och det blir snarare en boja än det motsatta.

Jag tycker det här är en film som är värd att se för att den är välmenande och tankeväckande över vad vi gör med våra liv och vår framtid, men jag kan inte påstå att jag älskar den. Se den här och ta dig sedan an "Me and you and everyone we know", det är en liten pärla!