Snart 80-årige Mel Brooks är på Europaturné för att marknadsföra musikalfilmsversionen av hans "The Producers" (eller "Det våras för Hitler", som var den svenska titeln på förlagan) från 1968.

The Produceras har gått som musikal på Broadway i New York för utsålda hus under några år. I stället för att flytta runt föreställningen till andra städer och länder valde man att göra en film av den.

– Det var himmelskt att skriva filmversionen av musikalen och att få alla mina musiknummer filmade. Jag fick se dagstagningarna varje kväll; "Sätt bara ihop dem så blir det en jättebra film", sa jag. "Men vi måste redigera", sa filmteamet. "Varför", frågade jag. "Sätter vi bara ihop dagstagningarna får vi en 39 timmar lång film".

Var det svårt att överföra musikalen till film?

– Den stora skillnaden är att du måste ta hela den underbara scenshowen och krympa ner den för att få plats i kameralinsen. Man måste välja vad man vill visa. När man sitter på teatern kan ögat dansa runt och publiken väljer själva vad de vill titta på. När filmregissören eller klipparen är i farten är det de som bestämmer vad du ska titta på. Ibland visar de väldigt lite av sammanhanget. Jag älskar Susan Stroman (som regisserat filmen) för att hon är en "huvud till tå"-tjej – många av hennes scener är helbilder, som i en gammal Fred Astaire-film, berättar Mel Brooks.

Mel Brooks har alltid älskat långa, blonda svenskor, ända sedan han var en liten pojke i Brooklyn, New York.

– Jag brukade säga: "Vad var det där?", när jag fick syn på en, och fick svaret "Det är en lång, blond svenska". Jag frågade: "Vad gör den?". "Du vet, den går, den pratar och ibland – om du har tur – lägger den sig ner med dig. Men då måste du ha väldig tur".

Det var därför han ville en svensk karaktär i The Producers. Det blev "Ulla", skådespelare/sekreterare åt producenterna i filmen.

– När vi funderade över vem som skulle spela Ulla i den nya filmen sa jag "Det är Uma (Thurman)! Hon är svensk, lång och exceptionellt vacker."

Mel Brooks blir exalterad när han börjar prata om den svenskättade skådespelerskan.

– Hon är riktigt läcker, hon gör mig galen. Hon har perfekt figur, men jag visste inte om hon kunde sjunga eller dansa.

Något som ju är en nödvändighet i en musikal.

– Regissören sa, vi provar.

Det gjorde hon. Efter en veckas övningar träffade hon Mel Brooks och sa: "Det funkar!".

– Jag såg på repetitionen och blev hänförd. Efteråt gick jag fram till Uma och friade till henne, skrattar Brooks.

I The Producers sätter Max Bialystock och Leo Bloom upp en musikal som heter "Springtime for Hitler - A Gay Romp with Adolf and Eva in Berchtesgaden".

Hur fick du idén till denna?

– Eftertanke, eftertanke. Vad handlar historien egentligen om? Jo, att du kan tjäna mer pengar på en flopp än en hit. Hur? I stället för att samla in 100 procent av pengarna du behöver för din musikal samlar du in 1 000 procent. Du samlar in 10 miljoner dollar och gör sedan en show som kostar 250 000 dollar. Resten av pengarna behåller du själv. Då måste showen bli ett misslyckande – annars kommer de som satt in sina pengar att vilja ha del av vinsten. Den kan bara vara 100 procent, medan du har sålt 1000 procent. Alltså skulle du hamna i fängelse för bedrägeri. Därför måste du göra en show som floppar.

Sålunda letar producenterna i filmen efter en show som bara kan göra en sak – nämligen floppa.

– Vilka går till teatrarna i New York City, frågar sig Mel Brooks.

– Judar, bara judar, är svaret. De älskar teater, och de älskar musikaler. Så vad borde rimligtvis väcka avsky bland judarna? Kanske Hitler. Kanske skulle de inte gilla en show som hyllar Adolf och Eva i Berchtesgaden.

– Vi skulle kunna gjort en pjäs om nazihöjdarna, men sångerna ger det en annan dimension – de gör det löjeväckande, säger Mel Brooks.

Efter filmen blev sångnumret "Springtime for Hitler" en kultfavorit i New York.

Var det inte kontroversiellt att använda Hitler på 60-talet, i den första filmen?

– Jo, mycket mer på 60-talet. Säger man till kidsen i dag "det handlar om Adolf och Eva Hitler", säger de "Adolf vem?". En 16-åring vet inte vem Hitler är.

Mel Brooks och hans skrivarpartner Thomas Meehan har en överenskommelse de arbetar efter. De tar aldrig för givet att publiken kommer att älska något eller att de kommer att skratta åt deras skämt.

– Om inte vi skrattar själva när vi skriver det, använder vi det inte. Annars är det en intellektuell gissning huruvida det kommer att fungera. Andra komediförfattare borde prova det också, tycker han.

Du har varit i branschen ett par år nu. Hur tycker du att komedin har förändrats över tiden?

– Den förändras hela tiden, men är ändå den samma. En fet kille som pruttar kommer alltid att vara roligt, vare sig det är på 1600-talet eller idag. Men man hoppas att man både får den fete killen som pruttar och lite Oscar Wilde, med snits. Det kommer alltid att finnas förvecklingskomedier, som Shakespeare, men vi får sätta vår tillit åt att det utvecklas nya komiska koncept framöver som är originella och kreativa, avslutar Mel Brooks.

Och drömmer vidare om Uma Thurman, får vi förmoda.

Bilder från denna artikel

• 
•