Jag tänker på Spanarna på Hill Street när jag ser den franska filmen "Polis" ("Polisse"). Den oförskönande amerikanska 80-talsserien där man följde de ständigt mellan sig smågrälande poliserna som fångade bovar utan att sluta munhuggas, och som trots de hårda arbetsförutsättningarna alltid brann för sitt yrke. Det sammansvetsade gäng som vädrade sina privata problem under lunchen och som fortsatte umgås efter det långa arbetspassets slut.

I "Polis" är donutsen på dinern utbytta mot ett glas vin på bistron och handlingen, som är förlagd till den existerande barnskyddsroteln i Paris, växlar mer halsbrytande mellan huvudpersonernas privata tillkortakommanden och de högst verkliga brott som begås mot barn. På knappa två och en halv timme hinner pedofiler, kidnappare, människohandlare, incestbrottslingar och tvångsgiftesförespråkare passera de luttrade polisernas kontor. Det är en känslomässig bergochdalbana som inte slutar förrän eftertexterna har rullat klart.

Regissören och manusförfattaren Maïwenns noggranna bakgrundsresearch på barnskyddsroteln har gjort filmen både angelägen och intressant ur ett större perspektiv än som ren underhållning. Trots att polisernas yrkesmässiga och privata liv är i fokus så skymmer de inte sikten för berättelserna om barnen. De brott som skildras i filmen är verkliga händelser som Maïwenn själv bevittnat under sin "praktik" på roteln eller som hon fått berättade för sig. Det blir sorgligt tydligt det som vi helst inte vill tänka på. Att barn far illa.

Den händelse som berör mest är inte ett brott. Det är en hemlös mamma som kommer till polisstationen för att lämna bort sitt barn. När hon går för att pojken ska omhändertas kommer filmens mest smärtsamma scen. Barnscenerna får mig som åskådare att tveka om det verkligen är skådespelare som agerar eller om det är verkliga scener vi ser. Men jo, det är skådespeleri. Maïwenn lyckas fenomenalt med att få det bästa ur både stora och små skådespelare.

Kanske har regissörens fingertoppskänsla att göra med hennes egen bakgrund. Pådriven av sin kända skådespelande mamma, Catherine Belkhodja, började Maïwenn som flitig barnskådespelare redan som femåring, något som hon senare beskrivit som en traumatiserande erfarenhet. Maïwenn gick aldrig klart skolan utan flyttade som 16-åring till USA tillsammans med kändisregissören Luc Besson som hon också fick barn med. Återkommen till Frankrike har hon på senare år gjort comeback som skådespelare, regissör och manusförfattare. Sitt efternamn har hon skippat för att slippa förknippas med sin familj.

"Polis" är Maïwenns fjärde film som regissör. De tidigare filmerna har flera av dem utmärkts av att de tagit parti för det utsatta barnet. De har handlat i olika former om uppgörelser med hennes egen barndom och fortsatta liv. Det var när Maïwenn såg en dokumentär om barnskyddsroteln som hon kände att hon måste göra en spelfilm om densamma. Hennes intresse handlade framför allt om hur poliserna kunde arbeta med svåra frågor kring barn och samtidigt hålla distansen till dem. Det märks att hon har gjort sin research väl, men filmens styrka är att den inte följer några andra regler än de känslomässiga. Det högljudda, anonyma sorlet från en skolkorridor som ackompanjerar eftertexterna följer mig ut ur biosalongen. För alla är inte barndomen en solig plats att leva.