Döden är svår att förstå sig på och tomrummet efter dem som lämnar oss kan vara problematiskt att fylla. Det har en grupp människor i Yorgos Lanthimos nya film "Alper" tagit fasta på och erbjuder sina tjänster som en stand in för den bortgångna en tid efter döden. Den här idén är precis lika makaber som den låter, något osmaklig och bisarr, men det är så här herr Lanthimos jobbar.

Precis som i hans senaste film "Dogtooth" (som blev både Oscarnominerad och belönad i ett flertal länder, bland annat i Sverige där den vann den prestigefulla Bronshästen för Bästa Film på Stockholms filmfestival 2009) så handlar "Alper" om en version av samhället där karaktärernas verklighet är premissen. Båda filmerna har en slags hemlig kvinnlig protagonist som befinner sig i en underlägsen situation där patriarkatet, eller samhället om man så vill, härskar men som de genom olika händelser gradvis mer och mer slår sig ur. Det är ett intressant begrepp att leka med och fundera över vad som är sanning eller inte. Vem är det som sätter reglerna för samhället och varför litar vi på att det gängse reglerna faktiskt står för sanningen?

I "Alper" får vi följa fyra karaktärer vars pakt om att ersätta de döda är deras största drivkraft. Där finns gymnasten, som försöker få sin vilja i genom både genom att använda sin kvinnliga sexualitet såväl som att vara underlägsen. Det finns hennes äldre manliga tränare som använder både våld och manlig makt för att hålla henne på plats. Ledaren som är både sympatisk men stenhård när det gäller att följa reglerna och så vår hjältinna som genom sin omsorg som sjuksköterska blir mänsklig men också för att hennes resa är den som porträtteras klarast.

För karaktärerna i Lanthimos filmer är inte helt bekväma. Filmen består av en mer eller mindre stapplande dialog som ibland är väldigt direkt på sak och inte precis som människor pratar på riktigt. Den här dialogen hjälper till att skapa detta parallelluniversum som skulle kunna kallas universell för den grekiska regissörens filmer. Även bildspråket är ur led, huvuden är kapade, bilder ligger länge och mycket händer utanför kamerans skärning. Det här hjälper till att skapa en suggestivitet och håller intresset uppe - för ingenting blir levererat i ditt knä. Hela tiden får man fundera på vad som händer och hjärnan är alltid med. Det här är en styrka i "Alper". Tråkigt blir det inte, men däremot stundtals störande.

För det är inte en vacker verklighet som Lanthimos målar upp. Det finns en mörk, sadomasochistisk ton över filmen där de manliga tar till våld för att bemästra kvinnorna, vilket kan tolkas som ett sätt att se på samhället vi lever i.

Jag är inte riktigt förtjust i "Alper" men det är en bra och intressant film. Den får mig att tänka till och framför allt så uppskattar jag Lanthimos skruvade skalle. Det känns stundtals som ett videokonstprojekt, osmidig och utan smicker, men med en solid botten och ett budskap. Tycker dock att "Dogtooth" var strået vassare.