Margaret Thatcher har av vissa kallats monster, av andra kompromisslös hjälte. Ryssarna döpte henne till Järnladyn och flera artister gjorde hatsånger om henne. Själv minns jag intervjun med Stina Dabrowski, där Thatcher till skillnad från storheter som Gorbatjov och Nelson Mandela, vägrade att hoppa.

"Det skulle jag aldrig drömma om att göra", förklarade hon värdigt.

Thatcher är helt avgjort en mycket spännande och färgstark kvinna, som har lämnat stora och bestående avtryck i brittisk historia.

Att hon blev första kvinna att inneha premiärministerposten, och dessutom i rekordlånga elva år, är bara det intressant nog att göra en film om.

Men "Järnladyn" utgår ifrån den 86-åriga Thatcher, som är dement och sörjer sin sedan flera år döde make. Hon vandrar runt i sin våning i London där rummen ekar av gamla minnen och hon tycker sig se och kunna prata med sin make.

Hennes dotter och vårdare vill att hon ska förmå sig till att äntligen sortera ut hans kläder och skor, en symbolhandling hon inte orkar med.

Då och då får vi se glimtar ur hennes liv, fragment som susar förbi för den äldre kvinnans inre.

Hur Margaret arbetar i sin fars speceriaffär som ung kvinna och lyssnar till hans uppmaningar om vikten av att gå sin egen väg. Hur hon varnar sin blivande man för att hon tänker satsa helhjärtat på politiken och att hon aldrig tänker nöja sig med att bara skaffa barn, laga mat och diska tekoppar. Hur hon som enda kvinna tar sig in i det fullkomligt mansdominerade politiska finrummet och mot alla odds kniper den prestigefulla premiärministerposten. Hur hon tar över ett land som befinner sig i djup ekonomisk kris med skyhög arbetslöshet och hur hon tacklar det med sociala nedskärningar och privatiseringar.

Hur hon hatas och älskas.

Men det är som sagt bara glimtar, viktiga pusselbitar så som hur hon egentligen lyckades klättra på den politiska karriärstegen och hur hon resonerade kring sina viktigaste politiska beslut saknas. Hur hon var som maka och mamma under de aktiva åren, skildras inte heller speciellt ingående. Och bilden av Thatcher som vi läst om, som hård och tuff, får stå tillbaka för den mer emotionella, äldre versionen av Thatcher.

Ofta klagar man på att filmer är för långa, här hade jag önskat ytterligare en timme för att få med lite av ovan.

Invändningarna till trots, så fungerar det här formatet med minnesfragment mycket bra och bilden av den sörjande Margret Thatcher är djupt rörande. Meryl Streep gör, vågar jag påstå, sitt livs roll. Fullständigt övertygande in i minsta replik och blick.

En mycket sevärd film om en mycket speciell kvinna.