The Girl with the Dragon Tattoo

The Girl with the Dragon Tattoo (2011) är var film jag fram emot sedan MGM släppte de första trailern i somras. David Fincher har visserligen legat lågt de senaste åren, men efter närmast episka klassiker som Seven (1995) och Fight Club (1999) hade jag ändå ganska höga förväntningar. Han har en bra känsla för psykologiska actionthrillers, helt enkelt. Vad gäller förlagorna, så har jag både läst och uppskattat de nagelbitande böckerna, samt den svenska filmatiseringen från 2009. Det tycker jag dock inte är något hinder för att den storslagna Hollywood-filmatiseringen skall kunna vara en schysst rulle. Är inte varje ny remake ett original i sig? Hur som helst. Då förtexterna började rulla upp fick jag en dålig känsla. Påkostad och dystopisk animering till tonerna av Trent Reznor's industriella soundtrack kändes mer som en cool musikvideo, och överdådiga förtexter följs ju av kassa filmer, eller..?

Nej, faktum är att The Girl with the Dragon Tattoo är betydligt mer än en tom Hollywood-remake. Fincher har tagit tillvara på den saftiga budgeten och gjort en påkostad film, utan att för den skull förlora djupet i själva historien. Filmen är inspelad i det grådaskiga och nödtorftiga svenska vinterlandskapet, vilket känns både lite deppigt, men samtidigt gör att man blir lite patriotisk. Ofrånkomligen är det en aning märkligt att se amerikanska skådiskar spela "svenska" karaktärer som går runt i Stockholm och prata engelska, med små inflikningar som "Hej Hej" eller "Skål!", med en märkbar brytning. Men om man nu kan bortse från denna detalj, så känns både miljö, handling och karaktärer förvånansvärt trovärdiga. Det jag var mest orolig för var hur man skulle välja att framställa filmens protagonist. Lisbeth Salander är på många sätt olik alla andra hjältinnor som tidigare gestaltats. Hon är en antihjälte som balanserar på den tunna moraliska gränsdragningen mellan hjälte och skurk. Den sortens karaktär som lätt sexualiseras då den spelas av kvinnor. Men Rooney Mara lyckas porträttera Salanders komplexitet riktigt riktigt bra; sårbar och stark på samma gång, och utan att för den sakens skull falla ner i medömkande-träsket.  Mikael Blomkvist är också en lite oväntad manlig karaktär; en slags medelmåtta med ett brinnande intresse för journalistik, och som sitter i en lite obekväm sits i ett förhållande med sin kvinnliga chef (som inte verkar ha några större ambitioner om att lämna sin man för hans skull). Jag gillar att se Daniel Craig i en annan roll än som stereotypisk actionhjälte, och i stället glida omkring i myskoftor med läsglasögonen på nästippen. Han gör det överraskande bra!

Ett annat orosmoment var själva våldtäktsscenen. Enligt min erfarenhet har manliga regissörer en tendens att göra orealistiska och en aning glamoriserade våldtäktsskildringar i stil med Sucker Punch (2011), där lilla Babydoll med putiga botox-läppar och skolflicks-tofsar blir antastad av stora stygga styvpappan, något som gör att man som tjej sitter där med en olustig känsla och bitter bismak i munnen och undrar om det ska föreställa ett övergrepp eller en sexfantasi. Låt det dock bli sagt att The Girl with the Dragon Tattoo inte är ännu ett i raden av dessa exempel: händelsen skildras starkt och motbjudande vidrigt, men inte på några sätt lite underliggande "sexigt". Sedan är ju Salande inte den sortens individ som låter en sådan händelse göra henne till ett offer, utan vänder på rollerna av offer och förövare. Jag uppskattar starkt att Fincher har lyckats skildra historien så pass realistisk som han gjort, då den är av sådan art att den lätt skulle kunna förvandlats till ett fjantigt Tomb Raider-epos i fel händer. Här förvandlas den i stället till ett stundvis actionladdat hacker-drama vars intriger för tankarna till mystery/crime-genren, men vars karga, svenska vinterlandskap känns fräscht och nyskapande. Den har en upptrappande spänning med oförutsägbara och uppfriskande icke-stereotypiska huvudkaraktärer. Trots att den följer ploten i den svenska filmatiseringen, lyckas den med konststycket att stå helt och hållet på egna ben. Ett original, vars påkostade effekter och estetiska inramnring helt klart gör det väl värt att betala en hundring för att avnjutas på den stora duken i en bekvämt nedsutten soffa i biosalongen.

Bildkälla: Metro Goldwyn Mayer

Bored to Death

Jag har en ny favoritserie, som jag tänkte tipsa om. Den heter Bored to Death, och handlar om Jonathan Ames, en ung författare spelad av fantastiska Jason Schwartzman. Ames kämpar med att skriva sin andra novell (vilket inte går alldeles lysande) och börjar av en slump att livnära sig som privatdetektiv vid sidan av författandet. Ifrån början var detektivarbetet tänkt som ett research-uppdrag inför boken, men i takt med att klientelet växer rycks Ames allt oftare in i skumraskaffärer med cigarr-rökande skurkar och mystiska femme fatales. Vi ser även Zach Galifianakis i rollen som Ames skäggiga, serietecknande och något deprimerade bästa vän Ray, samt den gamle 80-talsstjärnan Ted Danson (som för övrigt fortfarande ser exakt likadan ut, fast med vitt hår) i rollen som den sympatiske, drogliberala kvinnokarlen George, tillika Ames redaktör.

Serien kretsar kring trion, och de äventyr de allt som oftast lyckas trassla in sig i på grund av Ames detektivjobb och alltför mycket rökande av marijuana däremellan. Serien har ett indiedrag som jag verkligen gillar, mycket på grund av Jason Schwartzman, som jag förknippar med Wes Anderson-rullar som Rushmore och The Darjeeling Ltd. Men även de stela och excentriska karaktärerna, användandet av nördiga antihjältar, den sköna blandningen av nutid med en gnutta film noir, samt den lysande dialogen, som rör sig om allt (men kanske allra mest om kärlek, kvinnor, vänskap, vin och maijuana). För er som uppskattar komedi med dragning åt independent-hållet, nördiga och lite misslyckade huvudkaraktärer samt en hysteriskt underhållande dialog rekommenderar jag starkt Bored to Death. Tre säsonger finns att tillgå än så länge.

Bildkälla: HBO